Tagged: ätstörningar

Uppdatering kring senaste tidens tankar kring mat, vikt och hälsa

Jag ska vara ärlig. Jag har haft det lite kämpigt på sistone. Jag känner att jag under de senaste månaderna tappat greppet lite om träning och maten. Jag är stressad och uppe i varv och använder då mat för att skapa en ro i kroppen. Det är ju ett destruktivt sätt att använda mat och inte alls like hur en 80-talsmänniska hade hanterat mat.

En 80-talsmänniska är den människa som mina föräldrar var (och fortfarande är) på 80-talet. De tränade två gånger i veckan, åt alla dagens mål, snacks på fredagen och godis på lördagen och på helgen tog de ibland en extra promenad. Och de ansågs vara så hurtiga. Jämför det med hur en hurtig person idag måste leva. Den ska ha ett tränings- och matideal som jag inte alls ställer mig bakom. Det är ett rent för hetsigt och extremt förhållningssätt för mig.

Men med det sagt, det är dags för mig att ta nya tag. Efter att tanken landade i mig att jag använder mat för att stilla olust i kroppen har jag försökt hantera detta. Men det är såklart svårt. Mat och som andra vanor och beroenden och det tar tid att ända och bryta. Resultatet är att vikten sakta kryper uppåt vilket inte känns bra alls.

Jag har ingen strävan efter en särskild kropp eller vikt mer än att det ska vara en enkel kropp. Med enkel menar jag att den inte ska ställa till med bekymmer. Den ska få plats i alla olika slags stolar, den ska kunna bära kläder från alla märken och alla butiker och den ska kännas trygg och inte pendla i vikt. Och på sistone har jag fått en nytändning men också en insikt om att detta kommer kräva ett stort engagemang och ett stort tålamod.

Jag bokar in träningspass och så fort jag får för mig att avboka tvingar jag mig själv att vänta med avbokning tills avbokningstiden gått ut. Då är det för sent och jag måste gå dit. Jag gör en plan för veckan och på söndagen finns där en stor och fin belöning. Och inte är det ett litet fotbad! Nej, jag måste få rejäla saker. Dyra, fina, drömmiga saker. Det motiverar mig. Sad but true, jag är en lyxapa och blott lyx får mig att kämpa på.

Jag har bestämt mig för att inte göra mat så komplicerat. Jag äter samma frukost varje varje dag. Min overnight oats är min nya följeslagare. Jag äter samma mat som resten av familjen. Och så lägger jag svinmycket pengar på färsk frukt. Jag vill inte äta på kvällen alls egentligen. För jag vet att jag där och då äter för att lyckas koppla av och stänga ner mitt huvud som är på helvarv. Men alla kvällar orkar jag helt enkelt inte. Då vill jag ha frysen full med vindruvor och kylen full med jordgubbar så att jag kan välja ett bättre alternativ.

Tänk vad roligt det hade varit för mig att komma i mina gamla kläder. Jag har ju så mycket fint som jag saknar. Och tänk vad härligt att kunna jogga 5 km bara sådär. Och sätta mig på ett flygplan, boka en skidresa, besöka ett spa, ligga på en massagebänk utan att oroa mig för om min kropp kommer vara i vägen. Den ska liksom inte få den makten över mig känner jag.

Mina erfarenheter som jag har fått än så länge är följande:
– om jag dricker minst 1,5 liter vatten om dagen blir jag inte sötsugen. För det jag trott är sötsug har ofta varit törst.
– om jag äter frukost så äter jag som ett resultat mer varierat och kontrollerat resten av dagen.
– om jag är fysisk varje dag så blir motståndet mot gymmet inte lika stort. De dagar jag inte tränar försöker jag promenera mina 10.000 steg eller åtminstone storstäda huset i extra snabb och svettig hastighet.
– jag blir ofta sötsugen på kvällen och äter då när jag istället borde gå och lägga mig för det är tröttheten som skapar sötsug. Nu försöker jag vara sträng med att gå och lägga mig senast 21.30!
– Jag har problem att koppla ner min hjärna (ADHD!?) och behöver hitta nya mekanismer för att skapa ro som inte innebär att äta. Just nu har jag testat att skriva dagligen i min livsjournal.

De dagar min kropp och tankar kring mat är neutrala så känner jag mig så otroligt levande. Tänk att få ha det såhär alltid! Det är min målbild. Att vara i en livssituation där min kropp inte är ett diskussionsämne eller grund för problem. Den bara är. Håller du med?

Veckonytt #185

Ronny Danielsson är min favoritregissör när det kommer till teater och musikal. En gång regisserade han föreställningen ”all we need is love” som handlar om sex män och sex livsberättelser. Det handlar om sexualitet, drömmar, homofobi och familjehistoria. Den baserades på intervjuer med sex män i Malmö, varav en av dem jag känner. Denna föreställning är till idag en av de bästa jag sett i mitt liv. Jag grät oupphörligen och det var en sådan knäppta-händer-mot-bröstet-upplevelse som jag lever för. Nu finns den föreställning att se digitalt på Malmö stadsteaters hemsida och jag inte tipsar, inte ber, utan befaller! dig att se den. Ren och skär magi!

Innan syrenen blommar över vill jag bjuda min familj på denna gin och tonic med syrensirap!

Alltså hudvårdsguden har hört mina böner! Skincity har tagit in märket Oskia och jag är taggad! Det finns flera produkter jag velat testa sååå länge.

Klänningsperfektion #1 från H&M! (adlink).

Klänningsperfektion #2 från H&M (adlink).

Magiska shorts från Monki (adlink)! Perfekt midja, benlängd och färg! (adlink).

Jag har inte sett programmet den stora hälsoresan med utmaningen 16 weeks of hell, bara hört talas om det. Det är ett program som ska handla om livsstilsförändring och gå från ”soffpropp till superkropp”. Jag skulle aldrig i mitt liv titta på det är sådan sjuk ätstörningstrigger. Men när jag såg bilden på komikern Måns Möller, och hans dramatiska viktnedgång, kände jag mig tvungen att kommentera. Likaså när det visade sig att Martina Haag blev utslängd från programmet eftersom hon vägrade väga sig. Det här är ett sjukt program. Alla viktnedgångsprogram är ätstörningsprogram. Det är för snabba förändringar. Det finns inget kropp eller psyke som hinner med att anpassa sig. Och det är SJUKT att Martina ville fokusera på andra faktorer än vikten, såsom styrka, uthållighet och midjemått, men nej det var vikten som var det viktigaste. Titta inte på sådana här program och låt dig inte luras att den här typen av viktminskning eller livsstilsförändring är eftersträvansvärt. För det är det INTE.

Nu över till något dekadent som lugnar våra uppretade nerver. Hur lyxigt är inte det här doftljuset som blir en massageolja (adlink)! I LOVE IT!

Behöver du nagellacksinspo? Spana in det här blogginlägget hos who what wear!

Du tvättar väl dina sminkborstar regelbundet? Om inte, spana genast in det här inlägget om varför man ska tvätta dem och hur man bäst ska göra det!

Ha en riktigt fin start på veckan vännen min!

Varför startade jag min blogg?

Jag insåg tidigt två saker. Jag har en stark röst som har genomslag och jag bär på ett otroligt självhat. Den ena har varit en väldigt positiv kraft i mitt liv medan den senare varit den stora tyngden. När jag lärde mig att tygla, bearbeta och förminska självhatet började känslan gro i mig. Om jag kunde ta mig ifrån detta, varför skulle inte andra kunna det? Och jag som har en röst, borde jag inte använda den till detta? Så föddes tanken på att genom mode, självkärlek, kroppspositivism och harmoni inspirera andra att leva sitt bästa liv.

Jag har bloggat av och till sedan 2008 men det var faktiskt för drygt ett år sedan som polletten trillade ner och jag insåg att det var exakt detta jag skulle förmedla. Det är här jag känner mig trygg, inspirerad och att jag brinner för att förmedla mitt budskap. Att blogga ger mig personligen väldigt mycket också. Det är ett FANTASTISKT kreativt utlopp som jag verkligen behöver i ett väldigt inrutat och seriöst arbetsliv. Det är ett sätt att skapa kontakt med människor och ge er stöd och få ert stöd tillbaka när jag behöver det.

Det gör också mitt liv roligare. Vissa kanske tycker det är icke-genuint att leva sitt liv för sina kanaler. Alltså att allt handlar om att skapa content. Men för mig är det tvärtom supergenuint. Genom att alltid tänka på att jag ska fota material för mina kanaler blir mitt liv mer innehållsrikt och härligt. Jag dukar vackrare en vanlig tisdag, köper extra fina blommor till fredagsbuketten, jag strävar efter ett vackert hem vilket är lika delar bildvänligt som underbart för själen på det rent privata planet. Jag är också glad att jag blev influencer nu som 30-plussare. Hade jag varit yngre hade jag nog haft svårare att stå emot krav och förväntningar. Nu är jag trygg i att inget händer om jag hoppar över att blogga en kväll. Jag är helt ok med att mitt liv måste fungera och ibland prioriteras mina kanaler bort. Och andra stunder prioriterar jag mina kanaler och då kanske träning, vänner eller familj för bortprioriteras för stunden.

Ni skriver till mig. Långa, innerliga och hemliga meddelanden där det fula, jobbiga och sorgliga får komma ut. Ni ber mig om råd, stöd och hjälp. Och jag vårdar dessa ord ömt. Det är ju exakt därför som jag har mina kanaler. För att guida till självkärlek. Jag är ingen terapeut, psykolog eller allvetande guru. Jag är något ännu bättre. Jag är en vanlig kvinna, precis som du, med hjärnspöken, precis som du och det gör att jag verkligen förstår dig. Idag är jag på en bättre plats i livet och jag njuter av varenda sekund. Jag glömmer inte hur det en gång var. Och om jag kan få dig att ta blott ett enda steg mot ett snällare, gladare och mjukare liv känner jag att lyckats. För detta lilla steg ger ringar på vatten. Minsta lilla bättre man mår börjar man påverka sin omgivning positivt. Man får mer energi, blir en gladare partner, en mer tålmodig förälder, en förlåtande vän och mildare mot sig själv.

Livet kan bli precis så jävligt som man intalar sig själv. Men det kan också bli precis hur underbart som helst. Och min förhoppning är att mitt budskap i mina kanaler kan hjälpa dig bort från det jävliga och in mot det underbara. Tack för att du läser. För faktum är att utan dig är jag ingenting alls. <3

Vad är egentligen nyttigt?

Jag tänker mycket på vilken snedvridning det blivit kring konceptet ”vad som egentligen är nyttigt”? Vi tror att allt möjligt gör oss tjocka så därför avstår vi kolhydrater, juice, pålägg, laktosprodukter, kött och gud vet vad. Vi får för oss att x är onyttigt för att x gör oss tjocka. På ett väldigt godtyckligt sätt utesluts små saker eller hela matgrupper från vår kost. Det får stora konsekvenser. När vi äter oregelbundet och inte ger kroppen alla de beståndsdelar den behöver får vi inte bra. Man blir akuthungrig och som ett resultat överäter man när man väl äter. Jag märker det direkt! De dagar jag hoppar över frukost (OBS! Inte på grund av ”onyttigt-tänk” utan på grund av tidsbrist) äter jag konstigt på kvällen. Med konstigt menar jag att jag på kvällen får en diffus hungerkänsla som är lika delar sug, hunger som behov av vätska.

Kolhydrater är den enda näringskällan som hjärnan kan ta till sig så när man utesluter kolhydrater påverkar det hjärnan negativt. Man blir slö, får huvudvärk och ofokuserad. Det finns inget mål mat som i sig gör någon tjock. Ingen enda kanelbulle, efterrätt eller extra glas juice. Det är överätningen/hetsätningen som gör människor tjocka. Här på bilden ser du ett exempel på vad jag ibland äter på kvällen när jag känner mig mer hungrig. Tre knäckebröd med ett bra lager smör och ett glas juice. Är det nyttigt? Det beror väl på hur man ser det. Man kan ju dra det där med nyttigt till absurdum. Jag hade kunnat ta bort smöret för att undvika fettet, men varför skulle jag göra det? Och hur kul är torra knäckebröd? Jag skulle kunna äta någon slags naturell kvarg med osötad müsli men det gillar jag inte så mycket så hur gärna jag än fyller kyl och skåp med detta så hade jag inte ätit det. Vad jag vet är att dessa tre knäckebröd och glaset juice tillfredsställer mitt energibehov på kvällen. Jag blir inte akuthungrig och slutar inte med handen djupt ner i en godispåse som jag hejdlöst äter av eftersom min låga energinivå talar om får hjärnan att akut-fylla-på med energi.

Och det gör mina knäckebröd nyttiga. Det handlar mindre om själva näringsintaget som om en balans. För en godispåse gör inte heller någon tjock. Men godispåsen som energikrycka varje kväll gör en tjock. Jag tänker oftast inte längre på vad som är nyttigt. Jag tänker på mina fem mål om dagen och fokuserar på ett i taget. Jag tänker inte på vad jag ska äta sen utan fokuserar på varje mål. Och de dagar jag slarvar med kosten och skippar mina mål slutar det ofta med en överätning på kvällen för att kroppen inte fått ett balanserat energiintag över dagen.

Jag äter inte ”perfekt” varje dag. Herregud, långt ifrån. Jag har det lika stressigt som alla andra och jag kämpar själv med känsloätandet. Men jag försöker att varje dag gå in med fokuset att jag är värd mina fem mål. Visst kunde jag äta en avokado och en handfull nötter till mellis, men ärligt talat, hur ofta pallar jag släpa med avokado till jobbet och hålla på med den där? Cirka aldrig. Vad jag vet funkar är att ha en yoghurt i kylen och en granola i skåpet. Då är det enkelt för mig att göra ett mellis. Och den energi som blir högre än avokadon och nötterna spelar ingen roll för den energin är alltid lägre än vad överätningen på kvällen skulle resultera i.

Så vad vill jag ha sagt med detta? Sluta tänk på nyttigt och onyttigt. Ät vanlig mat, dela upp den under dagen, drick mycket vatten och du kommer märka att akutenergibehovet på kvällen kommer försvinna.

Detta är mina prioriteringar just nu

Jag känner att så mycket i mitt liv är underbart. Jag är tacksam över närheten i vår familj och att vi alla har hälsan. Jag och David bor i vårt drömhus i vårt lilla strandparadis. Estrid är glad och charmig och vi har roligt i vår familj. Det går bra på jobbet och även med influenceriet. Kort sagt så har mycket i mitt liv fallit på plats. Men det finns en aspekt som skaver och det är biten om mat, hälsa och vikt. Det är svårt att skriva om detta som kroppspositiv influencer för många tror att en vilja att förändra kroppen är detsamma som att man hatar sig själv. Men så är det inte för mig. Istället tycker jag om mig själv men min kropp påminner mig om stunder jag inte tyckt om mig själv. För dessa är starkt förknippade med min ätstörning och det är den som gjort att jag är överviktig idag.

Jag trivs inte i det. Jag trivs inte i att mina kläder är för små, att min kropp känns tung och klumpig och jag oroar mig över hur en eventuellt framtida graviditet skulle påverka en redan överviktig kropp. Det har i hela mitt liv varit absolut omöjligt att gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt. Jag har alltid gått ner rekordfort och sedan har vikten sakta krupit upp igen. För jag har alltid haft en konstigt förhållningssätt till mat. Jag har alltid haft mat som någon slags krycka. En stöttepelare. När jag är ensam, uttråkad, vill unna mig eller vill känna en tröstande omhuldande känsla. Och jag hatar det. Jag hatar när maten har en emotionell koppling.

Jag vet vad jag drömmer om och det är 80-talsmänniskan. Ordentlig kost, mycket vatten, rejält med frukt och grönt, ett minskat intag av sötsaker och annat snacks och regelbunden träning ett par gånger i veckan. Detta låter så otroligt enkelt på pappret men blir svårt i praktiken. Detta år har jag jobbat väldigt mycket med träningsbiten. Jag har kommit över många av mina mentala träningshinder och verkligen hittat en genuin glädje i träning. För år 2020 kommer jag börja resan med att förändra kosten långsamt, kroppsvänligt och medvetet. Jag har redan börjat genom att ha ett fokus under ett par veckor. Det första man lär sig när man behandlas för ätstörning är vikten av att tugga maten. Jag har gått tillbaka till basic och under flera veckor fokuserat på att tugga maten ordentligt, därefter lade jag till salt och vatten. Lunch och middag har jag under många många års tid ätit regelbundet men frukosten har jag under en lång tid slarvat med. Därför har jag de senaste veckorna varit noga med att få i mig frukost. Nu blir nästa fokus att äta frukosten tidigare än innan. Innan tog jag med mig frukost och åt den på jobbet men för mig är det inte det kroppsvänligaste sättet att äta eftersom jag då ofta varit vaken flera timmar. Nu fokuserar jag på att gå upp en halvtimme tidigare för att hinna äta frukost hemma.

Jag känner mig motiverad men samtidigt rädd. Jag vill inget hellre än att gå ner i vikt men är så otroligt mån om att det inte ska vara något värde i det. Alltså, det får inte bli hetsigt, att siffrorna på vågen är det viktiga. Det viktigaste är att 80-talsmänniskan blir en livsstil. Inte någon hetsig bantning. För det är absolut förbjudet. Jag är dock fokuserad och övertygad om att detta är den absolut bästa investeringen jag kan göra i mitt liv. Givetvis säger vikt ingenting om människas hälsa. Men min vikt säger något om min hälsa. Och det är att jag använt mat få ett felaktigt sätt och det är inte den optimala hälsan för mig.

80-talsmänniskan äter alltid frukost

Jag ska vara helt ärlig. Jag har det lite kämpigt med mig själv och kosten för tillfället. Inte att jag har ångest över att jag äter eller så utan att jag har svårt att bryta det emotionella ätandet. Jag gillar det inte för jag hatar att inte få bestämma över mig själv. Jag hatar när skyddsmekanismer, rädslor, stress tar över och ”bestämmer åt mig”. Jag har därför gått tillbaka till min trotjänare. Boken ”Mattillåtet”. Jag kan inte nog understryka vikten av den boken. Den är min bibel. Nu går jag tålmodigt igenom alla de steg som sätts upp i boken. Denna vecka har jag klarat av steg 5 som är att äta frukost. Jag är inte alls så bra på att äta frukost. Men nu har jag gett mig tusan på att leva som 80-talsmänniskan och den äter ALLTID frukost. Anledningen till att jag ofta skippar frukost är för att jag inte hinner på morgonen och tänker att jag ska äta när jag kommit in till kontoret, men så blir det sällan. Förr i tiden struntade jag i frukost för då ”slapp man de kalorierna”. Det tänket har jag inte idag men minnet av det tänket lever kvar. Om jag har en dålig period blir det lätt för mig att tänka att det kanske var bra att jag inte åt frukost. Man kan äta något annat istället. Det blir en kohandel som inte är hälsosam på något sätt.

Frukost är jätteviktigt. Så är det bara. Många med ätstörningar som äter frukost känner att ”jahapp, då var hela dagen redan förstörd”. Men så är det verkligen inte. Jag skulle vilja vända på steken och säga att om man inte äter frukost är dagen förstörd. För kroppen och hjärnan kommer vilja ta igen det den missade till frukost vilket kommer leda till jobbiga tankar, enorm hunger och/eller hetsätning. Mentalt sett är vi mest aktiva under dagens första timmar så genom att äta frukost ger du hjärnan en chans att vara mer kreativ och uthållig.

Jag planerar att göra ett långt frukostinlägg med alla mina frukostips, men redan nu vill jag bjuda på min personliga superfavvis. Chiabowl extra allt! Så enkelt, så gott! Om man bara förbereder pytte dagen innan tar det kortare tid att svänga ihop det här än att göra mackor och fixa med pålägg och sånt, vilket jag innan såg som den fortaste frukosten. Jag ser frukost som en del av ett kroppsvänligt ätande och det låter mycket lockande för egen del. Hur har du det? Äter du alltid frukost?

INGREDIENSER:
1/2 banan
granatäppelkärnor (jag använder frysta)
naturell yoghurt
jordnötssmör

Chiapudding
1 burk kokosmjölk 400 ml
4 msk chiafrön
1/2 tsk vaniljpulver

Kanelhavre
1 dl havregryn
1/2 tsk malen kanel
3/4 msk flytande honung

GÖR SÅHÄR:
Dagen innan:
Blanda ingredienserna till chiapuddingen i en plastlåda med lock. Låt stå i kylen över natten.
Gör kanelhavren genom att rosta havregrynen i en stekpanna, ta sen på kanel och honung och rör ihop. Låt svalna någon minut på en kall tallrik. Lägg sedan i en tättförslutande burk. (här kan man ju med fördel göra tiofalt det här receptet så att man har en rejäl laddning att ta av framöver).

Samma dag:
Häll yoghurt i skålen. Lägg på en stor klick av chiapuddingen. Dela en halv banan och lägg ut. Ta en rejäl näve kanelhavre. Toppa med en klick jordnötssmör och strössla över granatäppelkärnor.

Magiskt gott!

Tjockpaniken angriper även mig, men såhär hanterar jag det.

I vinter ska vi på skidresa och du kan inte ana hur mycket tjockpaniken vill förstöra den resan för mig. Tjockpaniken är den där paniken där allt blir ett problem med hänvisning till kroppsstorlek. Jag har gått runt med den här ångesten ett tag tills jag idag pratade ut med David. (thank god att han ska bli psykolog). Han hjälpte mig att bena ut mina tankar och sen fick jag ett sådant behov av att skriva av mig för jag VET att flera av er där ute känner igen er.

Om jag tänker rationellt är en skidresa inga problem. Men tjockpaniken lamslår hjärnan och det går inte att tänka rationellt. Som det här med skidkläder och utrustning. Då maler tankarna. Finns det i min storlek? Är mina vader för tjocka för pjäxorna? Kommer skidorna knäckas av min vikt. Kommer liften orka dra upp mig. Kommer min kropp rent fysiskt klara av att åka skidor. Sådär håller tankarna på och jag vill typ kasta in handduken och avboka resan.

Man måste uppge sin vikt för att få rätt stavar och skidor. Min vikt!? Denna siffra som säger ingenting och samtidigt säger allt om mig. På ett sätt är jag dum i huvudet för det är väl inte som att någon skulle chockas av min siffra. Man ser ju att jag är tjock. Å andra sidan så är den där siffran så innerligt hemlig. Det ska den ju vara för oss tjocka. Visst? Och den siffran måste jag uppge för min mamma som sköter gruppbokning av alla grejorna. Min mamma, det borde ju vara hellugnt. Men tjockpaniken gör att jag känner skam inför min familj. David messade just nu min mamma och frågade efter vikten och jag blev helt tyst. Och tårarna kom. Och jag viskade fram det. För det är så djupt rotat att vikten betyder något för ens värde. Låg vikt ger högt värde. Hög vikt ger obefintligt värde. Hög vikt gör en helt jävla värdelös.

Tänk så står jag där i Sälen och kommer inte i pjäxorna, med ett liftkort jag inte kan använda. Med skidor som knäcks. En skidbacke full med besökare som pekar och skrattar och säger ”herreguuuuud hur ska berget klara av henne”.

Så talar ätstörningen i mitt huvud. Sen jag var 10 år har tankar som dessa varit min följeslagare och även om jag idag är på den bästa platsen jag någonsin varit så är jag inte hela vägen fram. Men jag är en fighter och helt övertygad om att det enda sättet att sätta tjockpaniken på plats, visa ätstörningsmonstret var skåpet ska stå, är att göra det man är rädd för. Jag hade kunnat säga att jag inte känner för att åka skidor och sitta i stugan i en vecka. Men jag har fan rätt att leva livet lika mycket som alla andra. Så nu gör jag det. Nu bokar vi skidpaket även till mig. Och jag ska upp på det där satans berget. Måtte bara pjäxorna passa.

Så till dig om undrar hur jag jobbar bort dåliga tankar så gör jag exakt som jag gjort nu. Jag pratar med David (ja, alla ni borde faktiskt prata med honom), jag skriver av mig till er mitt älskade systerskap och jag tvingar förnuftet att vinna över tjockpaniken och så gör jag det jag är så rädd för.

Tack för att du finns, tack för att jag får skriva till ditt lyhörda öra och tack i förväg till allt det stöd jag redan nu vet att du kommer ge mig. <3

Det är officiellt! Nu lär vi känna varandra!

Hej!

Har du hittat hit nu? Till min nya blogg här hos Herway.se! Visst är det sååå häftigt? Jag hoppas att alla ni gamla läsare kommer över hit och så välkomnar jag alla er nya följare! Jag ser så mycket fram emot den här nya resan för mig, för oss och för den här bloggen. Jag tänkte ta tillfället i akt och presentera mig lite mer.

Frida heter jag! Jag är 32 år gammal och bor i villa i Skanör tillsammans med min man David och vår dotter Estrid, som är 4,5 år. Jag arbetar som influencer och som advokat. Jag har haft en lång historia av ätstörningar och brinner idag för att sprida budskapet om 80-talsmänniskan, selflove, självkänsla och systerskap. Som advokat arbetar jag med brottmål och är specialiserad på våld i nära relation och brott i hederns namn. Jag ÄLSKAR mode och inredning, hudvård och vardagslyx. Jag är faktiskt en självutnämnd lyxapa och tackar aldrig nej till ett tillfälle att få vardagen att glittra lite extra.

I love beauty! Så lite då och då kommer du få en inblick i mina rutiner, favoritprodukter och kanske en och annan guide på hur man gör än det ena och än det andra.

(Speaking of beauty, bra glow på denna bild!). Jag bor som sagt i villa och är en riktig hemmamysare. Jag älskar att vara hemma och gå runt och skrota. Fixa med min trädgård, ligga i mitt bibliotek och läsa, cykla ner till vår strand och inreda ett vackert och rofyllt hem. Min man David är fotograf men har alldeles precis nyss, för tre veckor sedan, satt sig i skolbänken. Han skolar om sig till psykolog och vi har gått in i en helt ny epok av vårt liv.

Fashion, fashion, fashion! Mode är för alla och jag vill visa det. Plussizemode kan vara hiskeligt tråkigt och jag ser det som mitt kall att vaska fram gobitar, lyfta företag med inkluderande storlekar och inspirera kvinnor att våga sluta gömma sig i förfärliga tält och istället omfamna varenda prick varenda kurva. Plussize eller inte, INGEN ska känna att de behöva gömma sig. Nej, låt oss alla shine our light säger jag!

Min dotter heter Estrid Viola och är 4,5 år och totalt opartisk konstaterar jag att hon är solen på jorden och världens bästa unge. MEN med det sagt, momlife är utmanande och vi, så som alla, bollar utbrott, livspussel, VAB, aktiviteter, egentid, tillsamanstid och drömmar. Vi tre är en fin liten familj som här i bloggen går under begreppet ”lill-familjen”. För det finns även storfamiljen. Den består av min syster, med man och barn och mina föräldrar. Vi alla bor nämligen minuter ifrån varandra och umgås jättemycketmegaofta. Vi är som den svenskaste arabfamiljen kan man säga.

Feminism, systerskap, fuck-off-attityd och civilkurage är SÅ viktigt för mig så hos mig kommer du få ta del av brandtal om både det ena och det andra. Jag blev feminist när jag var 10 år, har en bakgrund som både kommunal och nationell politiker för Liberalerna med engagemang i feministiska frågor och arbetar med kvinnojourer på en daglig basis i mitt arbete som advokat.

Stilmässigt inspireras jag av ryska Vogue, statementplagg, stort hår, höga klackar och kindben som glöder.

Jag kommer skriva en del om ätstörningar, kroppshat och hetsätning. Jag har myntat begreppet 80-talsmänniskan som är den livsstil jag arbetar få att leva efter. På 80-talet levde mina föräldrar på följande sätt. Då åt vanlig mat alla dagar i veckan, Frukost, lunch och middag men mellanmål däremellan. De tränade 2-3 gånger i veckan som vanliga hederliga motionärer. På fredagar åt vi snacks och på lördagar godis. De ansågs vara otroligt sportiga, hurtiga och sunda människor. Idag för att vara hurtig, sund och sportig ska det vara proteinprodukter, dieter, extrem träning, ultramaraton och kosttillskott. Nej, tillbaka till 80-talsmänniskan säger jag!

Jag hoppas du vill följa med mig på den här resan! Jag har även ett, om jag får säga det själv, fabulöst instagramkonto med dagliga outfits och feel-goodiga texter. Jag hoppas du vill följa mig även där. Klicka här så kommer du till min instagram.

Är du omgiven av ätstörda?

är du omgiven av ätstörda
Jag har tittat på det två första avsnitten av Mia Skäringers nya tv-serie Kroppshets. Vilken serie! Som jag skrivit innan är det enda som är dåligt med den att det inte var jag som fick göra den! Det var svårt att titta på avsnitten. Många hemska minnen rördes upp i mig och jag kände ilska och sorg. Jag kände frustration och uppgivenhet att hela vår omvärld är ätstörd och att ingenting förändras. Jag kände samtidigt hopp om att kanske vi kan förändra om vi bara går ihop som en enhet. Rubriken i detta inlägg är egentligen en retorisk fråga. För ja, du ÄR omgiven av ätstörda. Det är vi alla. Antingen för att vi bär den inom oss eller för att ätstörda beteenden, mönster och ideal pushas på oss varje dag.

Vi möts av 20.000 kommersiella bildintryck varje dag. Omedvetet sorteras 17.000 bilder bort. Kvar blir att vi medvetet registrerar 3.000 bilder varje dag. Ingen generation har exponerats så tydligt mot skönhetsideal som den här. Ju fler bilder vi exponeras för desto mer pressade känner vi oss. Var femte sjuåring vill bli smalare och 80% av alla 15-åringar är missnöjda med sin kropp. Det är en kroppshatande generation i fritt fall som vi har framför oss. Hur ska man möjligen kunna stå emot detta? Vem är immun mot 3.000 bilder som visar vita, slanka, brundbrända kroppar som har fett på exakt rätt ställen och som är kurvig men med precis lagom tydliga muskler. Hur ska vi leva upp till detta när inte ens modellerna själva lever upp till detta. För hur mycket de än vinklar sin kropp på bästa sätt så ska bilden retuscheras.

Mia iscensätter en modefotografering på sig själv i baddräkt. Hon sminkas, oljas och får håret fixat. Ljus är rätt, fotografen är erfaren och hon ler och hoppar, är sensuell och böjlig. Men hon måste retuscheras. Hela kroppen retuscheras och bort försvinner en skinka och en bred överarm. Bort försvinner ansiktets form och smal haka, höga kindben och en leende mun trollas fram. Och Mia blir ledsen. Inte för att hon retuscheras och utan för att hon tycker hon är fin i kroppen på den retuscherade bilden. På den bilden får hon se ut som idealet.

I Sverige har vi inga lagar om retuscherad reklam. För mig är det obegripligt. Vi har heller inga lagar som säger att vi måste markera ut om en modell blivit retuscherad på en bild. Det är med andra ord fritt fram och ren anarki när det kommer till att förstöra människors självkärlek. Varför fortsätter det vara såhär? Varför vägrar modehus, modetidningar, chefredaktörer och annonsföretag att förändra detta? Varför vill samhället att kvinnor inte ska få älska sig själv? Varför fortsätter kroppshatet att späs på? Ekonomi såklart! Samhället kommer förlora en massa pengar. För vad skulle hända med skönhetsindustrin, botoxkliniker, träningsanläggningar och klädindustrin om människor inte la dessa enorma pengar på att justera allt som är fel med en? Samtidigt visar forskning att märken som byter ut size zero modeller mot kvinnor i vanliga storlekar inte lider några negativa konsekvenser av det. Det kan istället ha stora positiva effekter.

Man får aldrig vara ifred från budskapet om att man inte duger som man är. Det är en form av hjärntvätt. Säg att vi levde i en annan tid och att vi exponerades för andra kroppar, då hade vi fått en helt annan kroppsuppfattning. Det är bara slumpen som gör att just dagens ideal är de som råder. Det är sorgligt, men samtidigt ljusglimten. Detta är beviset på att man faktiskt kan försöka ignorera ideal. För de är ingen naturlag skriven in i våra själar. Det är bara en slump av vad som just nu anses rätt. Kanske att vi själva kan få bestämma vårt eget rätt?

”Det (barndomen) var min lyckligaste tid. Sen när vi skulle börja gå ner i vikt och krångla, det var då det blev skit” Så berättar Mia om början på ett liv med ätstörningar. Sen kommer hennes berättelse som är min egen berättelse. Hon blev smal. Bekräftelsependeln slog över. Hon började dricka, söka bekräftelse och träffade dåliga killar. ”Det är svårt att förstå att man, idag när man har självrespekt, sjönk så lågt ner. Hur kunde jag göra så mot mig själv. Det har satt spår som man aldrig kan laga. Som man får leva med bara”. Ja, exakt så är det. Exakt så var det för mig.

Veckonytt #98

veckonytt1
Välkommen denna nya vecka! Och vilken vecka sen!! Min mammas releaseparty för hennes nya bok OCH valdagen på söndag. Detta kan vara livets bästa vecka. Och det bästa av allt är att du är välkommen till releasepartyt! På torsdag, kl 18.00, på hotell MJ’s i Malmö, kan du träffa mig och mamma Sabine, och köpa en signerad bok av min mammi.
veckonytt3
Om jag hade alla moneys in the world hade jag köpt denna dröm från Diane von Furstenberg och burit på veckans releaseparty!
veckonytt4
Mia Skäringer gör en tv-serie om kroppshets för SVT och jag känner följande: VARFÖR LEDER HON DETTA PROGRAM OCH INTE JAG!?!?!?!?!?!?!?!
veckonytt5
För lite kolhydrater förkortar livet. Ja, det köper jag helt och hållet. Detta därför att jag nitiskt tror på tallriksmodellen, att inte utesluta något och att aldrig mixtra med mat. Sen tror jag också på att god mat bringar lycka, och lycka får oss att leva länge.
veckonytt6
Den här polotröjan är magisk! Oj, vad jag vill ha den!
veckonytt7
Jag är så nyfiken på Jonas Gardells nya bok! recensionerna har hyllat den!
veckonytt8
Här har du höstens hetaste inredningstrender. Jag tackar och tar emot det beiga men betackar mig kaktusar. Tycker de känns obehagliga.
veckonytt9
Bokstöd i marmor? Yes, please! Blir inte H&M Home bara bättre och bättre?
veckonytt10
Denna vas då? 149 kr! Men ser ut som den kostar 4.900 kr!! Hemtex, bravo!

Ha nu en fin vecka! Och visst kommer du väl på torsdag?