De brinnande flyktingförläggningarna

Imorgon ska jag på nämndsammanträde och det betyder att jag ikväll ska på ett förberedande möte som hålls tillsammans med Moderaterna. Tillsammans, Folkpartiet och Moderaterna, sitter vi i opposition och därav träffas vi för att förbereda våran ställning i de frågor som ska gås igenom under morgondagen. Denna vecka är det oerhört mycket politik. I måndags var jag på föreläsning om liberalismens framtid, idag som sagt möte och imorgon nämndsammanträde. På lördag ska hela Alliansen i Malmö stad träffas för en gemensam frukost och sedan ska vi hit the streets och kampanja. På söndag åker jag iväg till Kristianstad inför ett minilandsmöte. Folkpartiet nationellt ska snart ha ett stort landsmöte och inför det ska vi träffas och gå igenom delar av de motioner som ska behandlas på landsmötet. Men vi gör det inom regionen och därav kallas det minilandsmöte. Jag har bett om att hamna i gruppen som ska fokusera på integrationsfrågor och hoppas att jag även hamnar i den.

Frågor om integration och invandring ligger mig varmt om hjärtat och jag tycker det är viktigt med en demokratisk och generös flyktingpolitik. I det ligger även hur vi tar hand om de som lyckats komma hit. De som inte spolades i land som det lilla barnet Alan vi alla blev så berörda av. Därför blir jag så nedslagen när jag morgon efter morgon ögnar igenom tidningarna och ser att ytterligare ett flyktingboende satts i brand. Antingen ett blivande boende, eller ett där det redan bor människor. Hur kan det finnas sådan ondska? Föreställ dig själv att du flytt från krigets orimliga fasor, lyckats ta dig med livet i behåll till Europa, äntligen landat på svensk mark och sagt till ditt barn att nu min älskling, nu börjar livet. Nu är vi säkra. Allt för att en kall höstnatt väckas av att din trygga plats är satt i brand. Ska dessa människor inte få en paus från trauma? Ska deras vedermödor aldrig vara över?

Det är inte svårt att tro att de som tuttar fyr är allt annat än positiva till invandring. Det är de som skriker om Sveriges undergång, om att pengarna är slut och om kostnaderna för detta mottagande. Jag undrar i mitt stilla sinne, vad kostar det inte skattebetalarna att våra flyktingförläggningar brinner upp. Vad kostar inte brandkårens utryckning och arbete? Vad kostar inte saneringen? Vad kostar det inte att bygga upp och bygga nytt? Mina skattepengar går gärna till räddandet av liv, inte raserandet av dem. Det gör mig matt och mörk i sinnet av tanken på det människohat som ligger och pyr i vårt land. Över hela vårt land.

Om Sverige inte hade öppnat sin gräns för min morfar vore jag inte här. Han hade då överlevt andra världskriget för att enbart bli fast i det nya förtrycket i form av DDR. I Sverige fick han en fristad, arbetade, fann kärleken, fick barn, sedan barnbarn och nu ett barnbarnsbarn. I Sverige fick han frihet, trygghet och början till ett nytt liv. Varför skulle vi inte fortsätta på denna utstakade väg av demokrati och öppenhet?

Det är en ansträngning för samhället när det kommer så många flyktingar som det gör nu. Men lösningen är inte att bränna dem inne eller bränna ner deras hem och tillhörigheter. Igår läste jag om ett barn som var rädd för sin kudde för den använde hon på natten. Samma tid som bomberna föll natt efter natt i staden där hon bodde. Hon blir inte mindre rädd för sin kudde när hennes nya boende sätts i brand, det lovar jag dig.