Vad ska jag säga. Världens bästa! Det är dem verkligen, mina föräldrar. Om jag skulle berättat för mitt tonårsjag att jo Frida, du kommer älska att umgås med dina föräldrar, längta efter söndagsmiddag och bara vilja vara med dem, då hade jag aldrig trott på mig själv. Men det blev verkligen så. Jag älskar att umgås med mina föräldrar. Det är så glatt, tryggt och varmt. Det är klart att vi som i alla familjer kan tjafsa men jag känner mig ändå så stor med mina föräldrar i ryggen. Det är omöjligt att falla särskilt långt när man har dem där bakom som hejarklack.
Jag har skrivit det förut men det är så speciellt att se dem i rollen som morföräldrar. Hur de verkligen älskar och gör allt för Estrid. Det är en gåva att få ge henne denna familj. Hur är de då mina föräldrar. Inledningsvis, för att få det överstökat, kan jag ju konstatera att vi är världens mest lättkränkta familj. Alla fyra. Vi tangerar ibland Marcus Birro. Så förlåt nu familjen om ni blev kränkta. När vi tagit oss förbi detta ser man följande. Min mamma, en stark matriark med skinn på näsan och ett oerhört intellekt, lite introvert och trivs bäst med näsan i en bok. Hon är verkligen världens snällaste och finns där alltid. MIn mamma har verkligen noll behov av att stå i centrum och överlåter det till min far som gärna gör det. Min pappa är den snackiga skämtaren som känner alla och alltid håller låda. Han är en doer och får saker fixade. Snabb, intensiv och med ett stort rättspatos. När morsan sitter med näsan i en bok är pappa den träningsgalna som alltid är ute på ett löppass, cykelpass, gympass eller något annat av de sjuttioelva olika pass man kan göra.
Kort och gott. Jag älskar min föräldrar och är så trygg med dem! 
