Det här mina vänner. Det här är kärlek. Lilla Estrid Viola Svensson. För vad annat kan det vara när man natt efter natt får sömnen bruten men ändå någon gång dagen efter bryter ut i skratt. För sömnbristen gör ju en knäpp. Galen. Tokig. Redo att slänga både barn och sig själv ut genom fönstret, men bara man fått i sig några koppar kaffe och en rask promenad senare får den där stora kärleken plats igen.
Idag sov vi middag ihop. Estrid låg på min arm och jag slökollade lite på tv. Jag blev alldeles fnissig när hon började snarka. Små bebissnark som fick hela mig att smälta ihop till en liten pöl av älsk. Och när en liten fot letade sig in i min hand, och en liten arm slängdes upp på mitt bröst, då var jag redo att bara flyta iväg och aldrig mer bli normal för aldrig kan väl så mycket kärlek få plats.
(Sen vaknade hon, testade pincettgreppet på min bröstvårta och skallade mig och ja då var jag redo att ta tillbaka allt jag någonsin sagt och återgå till fönsterkastandet men ja, det får bli en annan historia).
