I fredags publicerades min andra krönika. Denna gång om hur härligt det är att Folkpartiet numera heter det vi är, Liberalerna och om allt liberaler kämpat för i historien. Det blir feminism för hela slanten. Läs krönikan på Liberalernas hemsida eller här nere.
Liberalernas historia är gedigen och gör mig nästan som rusig av stolthet då liberalismen stått bakom alla de värden som jag aktar högst. Demokrati, rösträtt och inte minst kvinnlig rösträtt, feminism, jämställdhet och en evig kamp för individens möjlighet att utvecklas och samtidigt få vara unik.
För åtta månader sedan föddes min dotter. När denna rosiga bebis sov intill mig föddes även oron för vad framtiden ska erbjuda henne. Kommer hon utsättas för svårigheter och motgångar och kommer hon mötas av glastak, sexism och se sig bortprioriterad? Allt på grund av det kön hon tillhör? Inte om jag får bestämma och inte om liberalerna får säga sitt. För våra rötter är långa, feministiska och starka och sträcker sig långt bak i historien. 1801 föddes Fredrika Bremer och nästan 175 år senare föddes Birgitta Ohlsson och trots tiden dem emellan är det tydligt – kvinnorättskämpar trivs i vårt liberala parti!
Vi må ha kommit långt med jämställdheten i Sverige men än är vi inte ända framme. Personligen drömmer jag om ett samhälle där ingen kvinna hotas, plågas eller dödas av sin partner. Ett samhälle där ingen flicka förbjuds delta i idrottsundervisningen eller skolutflykten, där människor av alla sexuella läggningar välkomnas och accepteras och ett samhälle där kvinnor kan kombinera karriär och familj utan att se sig bortprioriterad för den manliga kollegan. Jag är övertygad om att allt detta är möjligt och jag känner mig stolt över att jag nu rättar in mig i Liberalernas feministiska led, för det är inte alls dumt att gå i Fredrikas och Birgittas spår. Det ger stuns i stegen!
