Lilla Essie som har blivit så stor. Hon drar sig fram med blixtens hastighet och kryper från rum till rum. Hon drar sig upp till stående och har nu fått hela fyra stycken tänder. När hon står där och svajjar ler hon brett så de små risgrynen visas upp och jag säger alltid att hon är så himla bra. Det är lika delar spännande som utmanande att hon blivit så rörlig och fri med sin kropp. För det är underbart att se hennes utveckling, men man får inte så mycket gjort här hemma.
Igår sänkte vi hennes säng. Inte för att hon bryr sig, hon har ju envist bestämt sig för att aldrig mer sova på något annat sätt än som ett litet plåster på mig. Men ändå, stort att sängen nu har sänkts till nedersta steget. Jag minns när vi köpte sängen. Den var så stor och jag tänkte att hur ska hon någonsin kunna sova där. Men det gjorde hon. Länge. Kanske kommer den tiden tillbaka, när hon är 14 eller nått, men det är tydligt att hon går igenom separationsfasen. Och är det inte lustigt. När hon klänger på mig hela dagarna blir jag ibland helt slut. Ta barnet, säger jag till David sekunden han kliver in genom dörren. Jag måste ha lite friiiihet säger jag som den martyr jag är. Men så igår åt vi middag och Estrid lekte ensam på golvet utan att klänga på mina ben. Och då saknade jag henne. Varför är hon inte mammig meeeeer sa jag som en ännu större martyr. Sen var hon plåster i natt och jag stog ut till 04.45 och sen gick jag upp. Nu snarkar de två i kapp där inne och jag sitter i vardagsrummet och njuter av tystnad, julstjärna och adventsstake. På den öppna spisen brinner Diptyque och sprider världens godaste doft. Jag ska få till en akuttid hos tandläkaren för en visdomstand gör sig mycket påmind. Men bortsett från det kommer det bli en underbar dag. Vi får besök av våra älskade vänner Kristoffer och Ane, som är på besök från Oslo, och vi ska göra pizza och bara mysa och snacka ikapp om allt som hänt sen sist. 
