Kan ni förstå att den här lilla skrutten är 9,5 månad!? Hon växer så det knakar och har blivit världens mest gulliga och livliga på sistone. Kanske lite för livlig? Hon vill klättra på allt och trillar och slår sig. Man försöker ju hela tiden vakta men det är ju ett ögonblick och så är det full kalabalik. Häromdagen skulle hon klättra på en stol, som såklart välte över henne och tårarna sprutade och mom of the year-award gick ju inte till mig. Hon vill så gärna bara stå precis hela tiden. Jag tror det är en tidsfråga innan hon står själv och hon går säkert till sin första födelsedag. Hon har stått själv utan att hålla i sig i någon svajande sekund. Sen så ler hon stort och brett och hela hon utstrålar hur stolt hon känner sig.
Då är det viktigt för mig att bekräfta det. Bygga upp stoltheten och självkänslan. Så jag klappar, applåderar och hurrar. Jag är verkligen Estrids största fan och hejarklack. För inget barn kan ju vara så superbt som mitt!? Det säger jag helt objektivt! 😉
Det är en rolig tid nu tycker jag, även om jag stundtals är totalt utmattad innan klockan ens är 10! =) Hon leker, kryper och framförallt pratar. Oj oj oj vad hon pratar. Ibland kommer jag på henne med att sitta och skälla på alla nallarna. De måste verkligen gjort henne något för hon skäller och så är det brottningsmatch. En annan som fått sig en släng av sleven är just…sleven. Den får sig också en omgång ibland. Hon skäller och pratar och är en riktig, som vi säger i Skåne, gaggemoster, och jag ÄLSKAR det. Det ger en glimt av framtiden när hon använder ord och jag dels kan prata med henne om alla hennes finurliga tankar, men också tjuvlyssna på vad hon pratar med andra om. 
Tänk, min lilla skruttis är inte så liten längre. Krypis kryper och snart går hon och då är man inte bebis längre. Då är man ett litet barn. Har det någonsin funnits en förälder med så härlig unge? Va? Va? VA? Det känns som en omöjlighet! =)
