Bakom den perfekta fasaden

Idag skulle jag visat er några familjebilder på oss och bloggat om en alldeles fantastisk dikt om kärlek. Lite sådär lagom kletigt på en måndag. Men med tanke på vår gårdag blir jag nästan som full i skratt och tänker att det går bara inte. Inte idag. För vår gårdag var bedrövlig. Jag har PMS och lider alla helvetets kval, som ni andra tjejer säkert förstår. David var trött och på dåligt humör hela dagen och Estrid är i någon form av utvecklingfas och varvar gnäll, skrik, vrål och att allmänt bara testa sin röst så att man får tinitus. Lägg dessa tre aktörer i samma scenario, placera dem i samma lägenhet and action.

Jag skulle vara sådär riktigt husmoderlig och göra en riktig söndagsstek med sås, potatis, grönsaker, gelé och gud vet vad. Jag stod där vid spisen och SLAVADE som det kändes i min PMS-dimma. Svetten lackade, men inte på grund av den varma spisen, utan för att Estrid bara skrek. Och skrek. Och SKREK! Bytte vi blöja? Katastrof! Bytte vi kläder? Katastrof! Sitta i knät? Nej. Sitta på golvet? Nej. Ligga i famnen? Nej nej NEJ! Min perfekta söndagsmiddag börjar glida mig ur fingrarna. Estrid var irriterad på allt. David blev irriterad på mig. Jag blev irriterad på min jävla familj som inte har vett att uppskatta den MÅLTID som jag nu skapar. Middagen blev klar. Jag som skulle duka fint, klä mig i något annat än pyjamas och göra allt lite festligt, sitter istället där med en ananastofs på huvudet, med min pyjamas på och luktar svett. Estrid gapar. Min perfekta måltid. Helt plötsligt blir hon trött. Tidigare än vanligt och inget funkar. Vi får slänga i oss min perfekta måltid. Och när jag äter köttet och inser att min söndagsstek är torr, trist och seg förvandlas min inre Moberg till Britney Spears och jag gråter. Jag gråter i min välvispade brunsås och tänker att stekjäveln kan dra dit pepparn växer. Och ta med sig min otacksamma familj. Jag tar min pyjamasklädda kropp och gör välling. David sätter på Estrid pyjamas som vrålar så att man tänker att nu ringer grannarna polisen. Hon får välling. Hon somnar. I köket står min välvispade brunsås och har fått skinn, grönsakerna har blivit kalla och den sorgliga lilla steken som är kvar ligger där och hånar mig.

Jag gjorde vad varje vettig kvinna då gör. Jag gick och la mig. Klockan nio. Ridå.

No Responses

  1. sanaz skriver:

    Haha bästa inlägget. Detta har jag varit med om. Det blir inte alltid som JAG vill. Lilleman är bestämd och det är bara att hänga på honom och go with the flow. Saker ändras. Jag hatar när det ändras när jag planerat så bra…. men så är det med en liten vild bebbe hemma <3

    • Frida G Svensson skriver:

      det är ju så frustrerande! alltså jag fattar att livet inte kan micromanagas som innan man fick barn, men ibland blir allt bara sån jäkla pannkaka! suck pust och stön! tur att det kommer bättre dagar efteråt! =)

  2. Petra skriver:

    Det gjorde du rätt i <3 å du dom där dagarna kommer titt som tätt här också..kanske mer tätt nu i gravidtets slutet med ont, dålig sömn , nervositet och allt möjligt hormonellt tjafs kram

  3. Anette skriver:

    😂😂😂😂 Skrattar ihjäl mig. Bara en av mååånga fler middagar. Love you ❤

  4. Hanna skriver:

    ALLA, alltså ALLA har sådana dagar ibland. Skillnaden är bara att vissa döljer dem å andra delar med sig. Jag är ett stort fan av den senare strategin.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *