Mödradödligheten hade kunnat drabba även mig

estrid-1
Idag vaknade vi, glada och utvilade. Vi åt en stadig frukost och gjorde oss i ordning. Packade sköterskan, handväskan och tog med kameran. För nu skulle jag och Estrid gå till Möllan för att delta i barnvagnsmarschen mot mödradödlighet. Jag packade ner henne i vagnen, körde ut från porten och så….punka på däcket…. *ridå*. Så vi fick packa upp oss igen och gå in. Fy och blä vad trist. Detta är en så viktig manifestation och det grämer mig att vi inte kunde delta. Det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat av den enkla anledningen att hade jag levt i ett annat land än Sverige, hade jag inte överlevt min förlossning. Min förlossningsskada läker inte heller av sig själv utan man måste sys. En barnmorska berättade för mig att i andra länder, där mödravården är i princip obefintlig, får kvinnorna helt enkelt ligga med benen surrade tätt ihop för att på så sätt läka ihop igen. Problemet är att de inte läker. Istället drabbas de av gas och avföringsinkontinens. De bajsar helt enkelt på sig. Aldrig har jag varit så tacksam mot Sverige som nu när jag sitter här. Helt återställd från min förlossning. Min kropp skulle vara redo att föda på nytt. Men i ett annat land hade jag inte läkt och kanske inte heller överlevt. För om man måste få ut en moderkaka akut eller få fyra blodtransfusioner och det är timmar till närmsta sjukhus, då överlever man inte. Om man sedan når sjukhuset men inte har råd, har fel hudfärg eller tillhör fel samhällsklass, då överlever man inte heller.
estrid-2 estrid-3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *