Det kan vara så att jag sjuttioelva gånger sagt till Estrid att hon inte får leka med hörlurarna. Tillslut gav jag upp. Sen sa jag sjuttioelva gånger att hon inte får äta på hörlurarna. Än har jag inte givit upp, men herregud vad man har blivit tjatig på sistone. Det känns som det enda jag säger är nej, släpp och akta. Varför är det så himla roligt att leka med det man inte får leka med? Framförallt med tanke på att modern sitter och viftar med alla spännande leksaker som finns i hyllorna. Suck, pust och stön, det kommer bli som semester att börja jobba. Då behöver jag åtminstone bara säga nej några gånger och sen lyssnar vederbörande.
Det värsta är att när jag säger nej så tittar hon lurigt under lugg och fyrar av ett brett leende. Då har man läst i alla uppfostringsböcker att då ska man icke skratta. Icke uppmuntra ett sådant beteende. Så jag försöker svälja fnisset, men då blir det bara värre. Då växer det i bröstet till ett gapskratt. För även om hon såklart inte ska suga på hörlurar, leka med nagellacksflaskor eller äta grus från golvet så är det himla spännande att se hennes upptäcktsfärder. Att minsta lilla grej kan vara så intressant och spännande. Det gör mig mer medveten om min omgivning.
Ni ser, det är med djupaste koncentration hon leker med hörlurarna och handkrämen.
Leka med det man inte får
28 mars, 2016
Hög igenkänningsfaktor! Man blir till slut irriterad på sig själv. När man hör samma ord och meningar om och om igen. När man slut tänker, men snälla var nu tyst till sig själv. Att jobba efter mamma ledigheten är som semester! Tänk, dricka en kopp kaffe, som är varm under hela tiden du dricker det. Att gå på toaletten, utan att någon bankar. (förhoppningsvis!)
Det låter som en dröm! =) Sen tänker jag att man kommer ha så mycket mer energi och verkligen vilja leka med sitt barn när man kommer hem från jobbet!