Såhär är det att ha en 1-åring

Denna helg har verkligen gått i ett, men det är bra. Att bara sitta hemma gör Estrid galen, vilket i sin tur gör mig smått galen också. Vi har varit och fikat hos grannarna, haft fredagsmys hos mina föräldrar. Igår tittade vi på min syster och hennes kille som tävlade i crossfit och sen tittade vi alla på Eurovision på kvällen. Rätt låt vann INTE! Idag ska vi snart iväg och träffa barnen från Estrids simgrupp. Vi ska grilla korv och så får barnen leka av sig lite. Sen väntar söndagsmiddag hos mina föräldrar och vid 20.30 kommer David hem. Jag klarade det! Jag överlevde helgen, även om det var smått utmanande ibland.

När jag städar upp i köket river Estrid ut allt ur garderoben. När jag flyttar på henne och städar upp i garderoben river hon ut alla leksakerna i vardagsrummet. När jag… ja, och så fortsätter det i ett evigt kretslopp av stök. Jag blir lätt stressad på insidan men försöker ta det lugnt och ha tålamod. Inse att det är såhär att ha en 1-åring. Allt ska utforskas en miljon gånger.

Jag försöker fota till bloggen, ha en lugn stund framför tv:n eller med en tidning och det går ICKE. För just precis det jag gör är såklart det mest intressanta för Estrid just precis då. Jag tar tre djupa andetag och accepterar att såhär är det att ha en 1-åring.

Estrid vill inte äta med sked. Hon vill inte äta själv. Det hon åt igår vill hon inte äta idag. Hon vill bara äta fruktklämmis. Hon vill ha vatten. Hon vill absolut inte ha vatten. Hon kastar mat på golvet och skedar flyger i väggen och jag har tålamod. Sen tar tålamodet slut och jag blir arg. Jag säger högt att nu räcker det. Hon blir ännu argare och all mat flyger iväg. Då skriker jag att så får man inte göra. Så blir Estrid ledsen och stora tårar rullar ner för kinden. Jag känner mig inte som mum of the year och jag säger förlåt och tröstar och vi torkar tårar och försöker på nytt. Ilskan, frustrationen och det dåliga samvetet. Jag försöker acceptera att  såhär är det att ha en 1-åring.

Vi har också myst och kelats. Legat på sängen och fnittrat och kramats. Pussats, gnuggat våra näsor mot varandra och på natten sovit tätt tätt med armen om varandra. Vi har busat och åkt och handlat och på Ica Maxi var min unge den bästa och charmigaste av alla och alla tanter tindrade med ögonen när Estrid pekade och sa hej till alla. Vi har pekat på mammas näsa och Estrids näsa och så har vi pussats ännu mer. Skrattet har bubblat i hela kroppen och jag har kanske pussat en miljon pussar och älskat så mycket. Och accepterat att såhär är det att ha en 1-åring.
’På kvällen har jag nattat och Estrid har sovit i djungelpyjamas och med sin sovnalle. Små snarkningar har hörts från hennes sida sängen och hon är den sötaste som någonsin funnits när hon ligger på sidan med bara fötter och en petig bebismage som hävs upp och ner. Med en belåten suck har hon lagt sig på magen och fortsatt sova med en liten blöjrumpa upp i vädret och hela hjärtat har slagt dubbelslag och jag har tänkt att precis såhär himla underbart är det att ha en 1-åring.

Det är utmanade, svårt, jobbigt, frustrerande, uttröttande och alldeles alldeles underbart att ha en 1-åring.