Idag är jag föräldraledig och ska åka med Estrid till förskolan. Till föris som vi säger. Det är inte klokt vad tiden har gått. David har skolat in henne i 1,5 vecka och det har gått hur bra som helst. Jag känner mig lite knockad av mina känslor. Jag känner en sådan oerhörd tacksamhet mot personalen. De är varma, snälla, omtänksamma och framförallt trygga. Det är en liten grupp med bara nio barn och sen är det en pedagog, en barnskötare och en praktikant. Förskolan har en egen kock som lagar all mat. Jag är även knockad över den stolthet jag känner för Estrid. Hon är så modig, självständig och trygg. Det har inte varit en sekunds tandagnissel sen vi började på föris. Hon har kunnat bli lämnad, äta mellis, äta lunch och sova middag. Igår blev det för första gången tandagnissel och det var när David skulle hämta henne. Hon ville INTE gå hem.
Man hör så många skräckhistorier om barn som bara gråter och föräldrar som är förtvivlade och jag är så tacksam! Mina stora skräck under och efter min förlossningsdepression var att anknytningen mellan mig och Estrid på något sätt skulle ha blivit dålig. Men tvärtom, idag står vi här med världens tryggaste barn och det gör mig så tacksam. Så bra allt blev tillslut!
Detta krullhåriga yrväder med bus i ögonen och spring i benen. Detta keliga barn som älskar att dela ut pussar och kramar. Vad har jag gjort för att förtjäna henne!? Detta underverk sover fortfarande med David och jag hör det komma små snarkningar från sovrummet. Snart får jag väcka dem, göra frukost och sedan cykla med Estrid till förskola. Jag hoppas nu att det ska gå lika bra för mig att lämna henne som det gjort med David.
Jag, en mamma med en dotter på föris. Det låter nått va!?
Hurra för förskola! Vi har precis fått plats till Algot – han börjar i oktober! så pepp! Och fast han inte börjat än är jag så glad för hans plats – hör riktiga skräckisar på öppna förskolan – en mamma som fått plats där det varit en skjutning i närheten, huh! Vart går Astrid någonstans?