Några av våra bästa vänner, Ane och Kristoffer, bor i Oslo och vi träffar dem alldeles alldeles för sällan. Och vi har längtat efter dem. För de är inte längre bara två. De är nu tre! En alldeles sagolik och näpen liten Alma har kommit till världen och hon var så pluttig och mysig och alldeles alldeles underbar.
Vi åt mackor till lunch med olika typer av pålägg och eftersom vi hade kvar desserter från gårdagens middagsbjudning bjöd vi på dem. Lakritskräm, toppad med cashewkross och på toppen ett fluffigt lager av hallonmousse.
Estrid var förtjust över att farbror Kris äntligen var tillbaka. Ingen busar och pussar och leker så bra som han! Det spelades fotboll, lektes jonglering med liten Estrid och lästes sagor med tillhörande ljudeffekter.
Alma var den lite mer stillsamma typen och var så snäll och satt i mamma Anes knä och tittade på allt som hände runt omkring henne. Och Ane, sådär effortlessly beautiful. En riktigt norsk skönhet. Och vi förstår varandra bra. Förutom när hon hela tiden pratade om att hon hade permission och jag lite nervöst började undra om jag fått henne helt om bakfoten, tills vi förstod att permission är mammaledig. Dog av skratt!
Och Kristoffer då! Mannen som är vatteningenjör och åker ut till länder drabbade av krig eller naturkatastrofer och bygger upp sanitet, duschar, rinnande vatten och toaletter i flyktingläger och i städer och byar. När jag tycker vi åker på en familjevänlig men ändå lagom spännande resa till Kreta ska de åka till Sydafrika. ”För det är säkert, finns bra vård och inte så lång flygresa”. Men det är klart mitt senaste resmål var Köpenhamn och hans var Syrien, man får väl lite olika måttstockar då. Jag blir hälften inspirerad och hälften skräckslagen av deras mod, men de har å andra sidan fått uppleva fantastiska saker. De förlovade sig i Kina och vi i Skåne. De har varit i Nordkorea tillsammans och jag och David i Norra Tyskland. Vilket äventyrarpar, man kan inte bli annat än förundrad och imponerad.
Först var vi tre när vi sågs. Jag, David och Kristoffer. Sedan blev fyra. Och nu, vips, är vi sex stycken som ses. Det är väl förundrande hur livet växer medan man lever det?
