Önskerubrik: Det fall eller klient som berört mig mest

önskerubrik klienter-1
Som biträdande jurist på advokatbyrå har jag absolut tystnadsplikt. Det innebär att jag varken får, vill eller kan berätta om enskilda klienter. Inte ens i allmänna termer bör man göra det. Men ämnet, att bli berörd av klienter, är mycket intressant och det utvecklar jag gärna. Jag arbetar med livsöden, trauman, kriser och ångest och självklart påverkar det mig. Vissa klienters öden fastnar, hur skulle de inte hända. Barn som flytt i skrangliga båtar över medelhavet, kvinnor som blivit slagna av sina män, barn som suttit på rummet med kudden över öronen när två fulla föräldrar slogs där ute. Och så fortsätter det. Jag har sett och hört det mesta vid det här laget. Det är en delikat balansgång att visa empati mot sina klienter utan att bli en svamp och suga upp deras ångest. När klockan slår 16 och jag går från kontoret måste klienternas ärenden stanna kvar där. Det är inte alltid enkelt, men enklare än jag trodde.

Under en lång tid inbillade jag mig att jag inte blev så påverkad av mina klienter och mitt arbete. Detta var tills jag insåg att jag slutade läsa sorgliga böcker och minsta vackra melodi gjorde mig ledsen. Jag tittade bara på tramsiga komedier eller chickflicks när det var dags att välja filmer. Tunga dramer eller ångestfyllda serier uteslöts. Jag har helt omedveten om det skapat en feel-goodkokong hemma. I mitt arbete får jag så ofta stålsätta mig för inte känslorna ska ta över. Jag måste förhålla mig medmänsklig men inte känna, fokusera på det juridiska och inte det känslomässiga. Det är det enda sätt jag klarar av det här arbetet. Jag har ändå varit förvånansvärt bra på att klara av att lämna arbetet på jobb. Detta genom att aldrig kolla jobbmall hemifrån eller ge ut mitt mobilnummer. När jag är hemma så är jag hemma. Den riktiga Frida. På jobbet, då är jag jobb-Frida. De är samma Frida men ändå lite olika.

Ganska snabbt insåg jag även att klienterna kommer ju inte till mig för tröst. Jag är inte en psykolog. De kommer till mig för juridiska problem som måste lösas i rätten. Mina klienter förlitar sig på min juridiska kompetens, det är ju exakt där jag kan hjälpa dem. Att reda ut oro eller ångest är en annan person mer lämplig att göra. Man kanske kan säga att jag är medmänsklig men inte medkännande. Det går inte att försöka känna vad klienterna känner, då går man under. Ibland har jag gråtit. När klienten gått ut har jag stängt min kontorsdörr och gråtit. Det händer dock inte så ofta som jag trodde det skulle hända. Blir man för kall blir man cynisk och då gör man inget bra jobb. Blir man för medkännande blir man deprimerad och då gör man inte heller ett bra jobb. Det som gäller är en delikat balansgång av medmänsklighet och professionalism. Känna när det är lämpligt, men även sluta känna när det är lämpligt. Det må låta kallt, men mina klienter mår inte bra för att jag sörjer deras öde. Mina klienter mår bra när jag är stark, kompetent och kämpar för dem inom det juridiska området.

Blir du påverkad av något i ditt arbete, och hur hanterar du isåfall det? Vi kan ju dela tankar och erfarenhet.

No Responses

  1. Anette skriver:

    Så. Jäkla. Bäst!!!!!

    • Frida G Svensson skriver:

      men tack! som advokathustru misstänker jag att du tänker som mig eller?

      • Anette skriver:

        Japp. Eftersom jag ofta svarade i telefon så har man hört så många sorgliga historier att hjärtat vill brista. Det är skönt att inte jobba på byrån nu när jag inte är frisk. Tror att en stor del av min utmattningsdepression kommer av att jag inte orkade lämna jobbet på jobbet. Längtar tillbaka till min bokföring och “stökungarna” men det är lååånga väg tillbaka.

        • Frida G Svensson skriver:

          kanske du inte ska tillbaka alls. ditt hjärta kanske har gjort vad det ska på det jobbet?

          • Anette skriver:

            Tror du har rätt. Först många år som lärare bla på skoldaghem och sedan byrån….
            Ibland berömmer jag om ett fabriksarbetare där man får stansa hål i en plåt…
            Bara hjärnan läker blir det ett nytt hjärteprojekt: Jag vill ha ett jourhem för små barn 0-10 år.
            Har redan kontakt med socialtjänsten i en grannkommun.

  2. Mia skriver:

    Så bra beskrivet Frida.

  3. Fru Sederblad skriver:

    Ja. Du är bara bäst Frida. Så är det bara.

  4. S skriver:

    Jättespännande att få höra lite om ditt jobb 🙂 tycker du är helgrym!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *