Hej!
Oj det lät lite som ”hej dagboken” som man alltid inledde sina dagböcker med. Men iallafall hej! Jag har inte hunnit titta in till er på hela dagen och sitter nu i sängen och skriver. Jag är fortfarande hängig av Estrids förskolebakterier och är så förkyld. Jag har lite av en utmanande kväll här. David nattar Estrid och det går sådär. Nattbingarna här hemma har börjat bli otroligt kämpiga och jag måste erkänna att det känns jobbigt. Jag får nästan som lite ångest som kommer krypande när klockan närmar sig 19.00 och jag vet att nu börjar det strax. Det går liksom inte att försöka få till nattningen utan att det blir, how shall I put it, tandagnissel. I stunder som dessa känner jag mig lätt som när hon var liten och allt var väldigt jobbigt för mig. Vi gör något fel. Vi kommer alltid ha det såhär. Varför har andra det inte såhär. Hur ska vi komma tillrätta med det? Då är det lätt att tankarna bara spinner iväg och jag blir nedstämd. Men jag vet ju bättre, egentligen. Det blir ju bättre och dessa faser varar inte för alltid. Men när man är mitt i det så känns det som att det alltid ska vara en enda stor kamp att natta. Och hela tiden den här känslan av att man gör fel. Att man borde låta henne få fortsätta somna i vår säng, rädd att hon är rädd i ett eget rum, rädd för att man
T-R-A-U-M-AT-I-S-E-R-A-R henne för livet för att hennes iskalla föräldrar valde att reclaima sovrummet. Kan ni inte berätta hur det är hos er? Någon mer som har det besvärligt.
Men jag vet precis vad jag ska göra för att få tiden att gå medan det gapas för fullt där inne. Jag planterar om mina blommor. Metodiskt byter jag växter till andra krukor, klipper till och ansar bort fula blad, fyller på med ny jord och vatten. Duschar bladen så att de blir fylliga och med stuns. Dock blir det nästan ironiskt att jag står där och vårdar mina blommor ömt när Marie Antoinette där inne ylar ”mammaaaaaa komma”. Och sist hon gjorde det och jag kom och sa som David att det var dags för henne att sova så ylade hon ”pappaaaaaa komma”. Och sen när hon somnar så står man där och tittar och tänker, varför var jag så arg och frustrerad. Detta änglalika barn kan väl aldrig göra något fel. Och så tindrar ögonen som små hjärtan.
Help a sister out! Hur har ni hanterar trots och mindre enkla faser.
Kram dagboken! <3
Hej! 😊
Först, tack för en bra välskriven blogg! Har hittat hit på senaste tiden, och har fastnat!
Sedan mina tankar om nattning. Vi har tänkt som så här, att barnet kommer inte vilja sova i vår säng för evigt, därför har vi låtit det sova hos oss tills tillfället kändes rätt, att barnet var moget att sova i eget rum (nu hade vi tur och det blev runt 2-årsåldern), men innan dess hade det inte funkat. Hade det blivit tandagnisslan hade jag gett mig snart, barnen är så små, de kanske behöver det invanda ett tag till. Sedan kan jag tänka mig att det blir fel att E ska börja sova hos er igen, då kommer hon nog stanna där alltför länge😉
Så egentligen har jag inga råd, utan gå på magkänslan. Blir det för jobbigt kanske ni kan natta henne i soffan och sedan bära in henne till hennes säng? För att bryta det jobbiga? Ge henne ett nytt gosedjur? Låta henne somna till musik? Några funderingar bara😊
Ha det gott!
Hej Birgitta och tack för din kommentar! Jag är så glad att du fastnat och att du vill komma hit och tar dig tiden och kommenterar. Egentligen har jag inga problem med att Estrid sover hos oss. Det är helt ok att hon kommer inte till oss på natten och lägger sig där. Men att natta henne vid 19 och sen inte ha möjlighet att komma in i sovrummet är jobbigt. För jag behöver sitta där inne och blogga, jobba osv. Men nu ska vi testa att köpa en stor säng till henne så att vi kan ligga ner med henne och natta henne så i hennes säng. Vi ska försöka göra hennes rum mysigt och spännande. Inreda lite successivt så att det alltid finns något nytt och spännande. Men herregud, den som hade svaren vore miljonär! =)
Jag lider med dig! Tyvärr har jag inga tips för jag har råkat få världens snällaste 2-åring som säger okej (eller åtej) när jag säger att det är läggdags och som stoppar sin lilla hand i min och går och lägger sig. Men, detta är alltså min belöning för att jag fick barnet med världens idiot (som det visade sig efter förlossningen). Pappan har aldrig någonsin lyft ett finger för att ta hand om sitt barn eller hjälpa mig med nåt när jag var nysnittad. Alltså aldrig. Han är världens sämsta pappa. Men hey, jag fick världens bästa barn.
Håll ut, this too shall pass tänker jag när det trots allt är jobbigt. Låter som en utmärkt strategi att plocka med blommorna och göra nåt annat under tiden. Jag brukar blunda och räkna till tio, det hjälper faktiskt. Eller bara skrika tillbaka, vuxet, men ack så skönt ibland. Särskilt när man har sovit fyra timmar per natt i ett par veckor. Kram på dig och familjen!
Alltså, pappan bor naturligtvis inte med oss längre. Ingen vuxen står ut med att bo med en sådan människa.
njut av din perfekta unge! och vore det inte för idiotkarln hade du varit bannlyst från att kommentera här! 😉 Det går ju i faser men sömnbristen kan göra en helt jäkla desperat!
Vår äldsta hade en liknande fas när han var i ungefär samma ålder. Eller lite äldre, har inte riktigt koll på hur gammal er flicka är. Det var lååånga läggningar med ren hel del tandagnisslan. För hans del landade vi i att det var dags att lägga ner dagssovandet. Han var helt enkelt för pigg på kvällen. Så man kan ju klura där, ta bort el dra ner på sovandet dagtid? Känner igen det där med ångest inför läggningarna. Hang on in there. Det kommer bli bättre. Men det är jobbigt när man är mitt uppe i det! Kram
Hon är snart 2. Jag har också funderat på om vi ska ta bort sovstunden på dagen. Iallafall på helgen. På dagarna brukar förskolan liksom trötta ut på ett annat sätt än vi gör. Vi ska köpa en stor säng till henne så att vi kan ligga ner med henne och natta. Det verkar funka bättre när vi kan ligga nära och gosa, än om vi sitter i en fåtölj bredvid.
Hej Frida!
Vår lilla har från början velat sova nära, nära. Länge sov hon i en säng med öppen sida direkt bredvid mig, från och med kanske 7-8 månader i egen säng i vårt sovrum. Jag vet inte hur många timmar vi sammanlagt suttit bredvid hennes säng för att sedan tassa ut ljudlöst (!) och hon har satt sig rakt upp i sängen och börjat gråta. Om det var i vårt sovrum eller från ca. 15 månaders ålder i hennes egna rum, spelade ingen roll. Så det har blivit nattning i vår säng för att sedan bära över henne. Men alltid skrik nångång mitt i natten för att sedan bära/gå över till oss igen. Jobbigt. En månad innan två-års födelsedagen var vi på solsemester på Gran Canaria och sov som stockar alla tre i en dubbelsäng. När vi kom hem slutade vi bära över henne och sover nu alla hela natten. Bästa valet & jag älskar vår familjesäng och den tryggheten den ger henne. Inga problem med uppvak eller så även om vi lägger oss sent in på natten då och då. Så om det bara är en kamp med ledset barn och ledset mamma/pappahjärta så rekommenderas det varmt. Lycka till hur ni än löser det!! Kram Lotta
..hon är 26 mån nu. Tänker nu att hon får sova hos oss så länge som hon själv vill. Vet ej hur det blir med två barn i höst, men det får vi ta då..!
så länge hon inte är 26 år! 😉
du har rätt, man ska göra det som är enklast för familjen. vi ska köpa en stor säng till henne så att vi kan ligga nära och ändå natta henne i hennes rum. Vi ska testa det några veckor om det funkar.