Se på mig! Så lycklig! I ett vackert hem, med en vacker sidenblus, lycklig och utan minsta orosmoln på min soliga himmel. Jag älskar mitt barn som gör mig lycklig varje dag och har en fantastisk relation med min partner, som jag aldrig bråkar med.
Eller?
Nej, det där stämmer ju inte alls överens med verkligheten. Och det vet ju ni, för jag berättar ju om både högt och lågt här på bloggen. Ni vet att blusen är en billig trasa från HM och att även om jag älskar min familj så blir jag hiskeligt trött på dem ibland. Ni vet att jag generellt sätt är väldigt lycklig men att jag har haft mina svårigheter här i livet. Men ni vet inte det om alla andra. För det finns saker som ingen berättar om sina liv. Och det skulle jag vilja säga är i princip allt. Om du bara skrapar pyttelite på en persons yta kommer du finna dåliga föräldrar, övergrepp, kass ekonomi, en egocentrisk partner, ätstörningar, depression, illaluktande badrum, fula tankar, dammråttor i hörnen och mycket mycket mer.
Vi är så, människan idag. Privat och med ett stort behov av att visa upp det vackra. Jag förstår det. Varken du eller jag blir särskilt underhållna med en bildkavalkad här på bloggen på min smutstvätt eller dammråttorna. Jag gillar att inspirera och min smutstvätt är dessvärre föga inspirerande. Och du vill bli inspirerad. Ibland skriver jag om mina dammråttor för att det kan användas som information i en text om något annat, och att just den texten har ett inspirerande syfte. Men jag vill inte skapa en grogrund för klagan eller en informationskanal för negativitet.
Många på nätet och i verkligheten visar dock bara upp det fina för att saker och ting ska se bättre ut än de egentligen är. Jag tycker det är lika delar patetiskt som det är förståeligt. Det är patetiskt att låtsas vara någon man inte är och det är också sorgligt att människor inte bara kan acceptera den de är. Men jag blir också ödmjuk inför det och förstår det. Mycket, nästan allt faktiskt, mäts i prestationer och lyckanden. Inget är lagom, allt ska vara perfekt. Kroppen, vikten, inredningen, barnens outfit, maten som serveras, bilarna man kör, bostaden man bor i osv i all oändlighet. Det krävs en oerhörd inre styrka och grundmurad självkänsla för att inte gå på det där och klara av att palla stå emot trycket.
Folk berättar i princip inget meningsfullt om sina liv. Om den alkoholiserade morsan, ungdomstraumat, hur de slutkörda somnar i ungens säng med kostymbyxorna på eller om hur de faktiskt inte har det så bra just nu. Jag säger inte att vi ska titta på våra medmänniskor med föraktande ögon. Snarare med vaksamma ögon. Vi ska absolut inte heller tillskriva vår medmänniska lidande som hon kanske inte har, men vi ska vara ödmjuka inför att vi knappt känner varandra. Och så ska vi sålla bland den information vi dagligen tar del av på nätet. Minnas att allt det är är yta, men vi vill ju skrapa bort lite av den där ytan. Därför är det en skillnad på bekant, kompis och vän för de tillåter olika mycket skrap på ytan.
Vi behöver inte fläka ut våra inre i en ostoppbar strid av bekännelser, men jag tror vi alla hade mått bättre om vi vågade sänka garden och vara lite mer äkta. Lite mer real. Mötas i samförstånd över att vi alla har vårt kors att bära. Svårigheter skonar dessvärre ingen utan vi möter det alla, en eller flera gånger. Tidigt eller sent spelar ingen roll vi möter alla det.
Personligen har jag inga problem med att vara öppen för det jag får åter har alltid varit positivt och tusenfallt. Därför älskar jag just den här lilla platsen som jag skapat här på nätet. För här är vi fina, varma och öppna. Jag berättar om mina framgångar och ni glädjs med mig, men jag delar även av mig av mina svårigheter och ni lyfter mig. Jag hoppas ni känner att jag gör detsamma för er.
Det är ju så, ens blogg (min i alla fall) visar en del av mig, men långt ifrån allt. Det är inte alltid lätt att hitta balansen; jag vill att min blogg ska vara lite kåseriartad, men emellanåt vore det kanske sannare med lite diskbänksrealism. Samtidigt så håller jag med om att en oavbruten litania över ens personliga jämmerdal, det orkar man vare sig med att skriva, eller läsa om.
precis, man vill ju inspirera och skapa feelgood. Eller det är iallafall det som jag vill göra.
Det du skriver gick rakt in i mig. Livet är inte lätt, livet är inte bara glitter och glamour.
Jag uppskattar verkligen att du är så ”naken” och ärlig (och härlig) i din blogg. Det är lätt att tro att man är ensam med sina vardagsproblem (Jag har lätt att tro att det iaf).
Samtidigt så försöker jag fokusera på det som är bra, att påpeka och lyfta fram det för mig själv så att jag inte drunknar och låter ”problemen” ta över.
Jag startade min blogg ”Everyday Luxury By T” mer som en dagbok för mig själv. Just för att lyfta fram det som är vardagslyx för just mig . Att framhäva och påminna mig själv om det fina jag faktiskt har i mitt liv.
<3
Tack! Det är ju precis som du säger så viktigt att komma ihåg att man inte är ensam om sina vardagsproblem. Allt blir enklare då! Så himla skoj att du också startat en blogg! Keep up the good work!
Det gör du! Din blogg är en favorit!
<3 <3 <3