På många sätt knäcker arbetslivet unga kvinnor. Bördorna vi bär är ibland så otroligt tunga. Vi föds in i en värld där vi lär oss att vi kan göra vad vi vill och det är fantastiskt. Men i verkligheten är det inte så. I verkligheten har männen alltid förtur. Det gör vårt arbetsliv ansträngt. Vi förväntas leverera lika bra som våra manliga kollegor. Såklart. Men för att vi ska få samma erkännande som vår manlige like måste vi prestera dubbelt så bra som honom. Ytterst få chefer är angelägna om att verkligen se detta. Jag vågar påstå att många chefer idag är väldigt nöjda och glada över alla de duktiga kvinnor som finns på arbetsplatsen. De arbetar hårt, säger aldrig nej, slarvar aldrig och går helt att lita på. Fram tills de går in i väggen, då blir det hemskt besvärligt för chefen.
Det måste vara såhär för en medveten chef skulle inte låta detta fortgå. En chef angelägen om att förbättra arbetssituationer för kvinnor hade uppmuntrat sina manliga anställda att ta ut minst halva föräldraledigheten, möjliggöra för de anställda att arbeta hemifrån och generöst med flex.
Kvinnor är så otroligt stressade idag. En stor del är att arbetslivet inte tar hänsyn till den verklighet vi kvinnor lever i. Vi tar fortfarande ut den längsta föräldraledigheten, är dem som vabbar oftare och ofta jobbar heltid på arbetet för att sedan fortsätta vårt oavlönade heltidsarbete där hemma. En annan del ligger tyvärr i oss själva och vår rädsla för att inte vara duktiga. Ingen kommer lätta din arbetsbörda om du inte uttryckligen säger till din chef att det krävs för att du ska må bättre, prestera bättre och bli långlivad på arbetsplatsen. Du behöver inte vara tacksam din chef för att du har en anställning, du är där för att chefen behöver din kompetens, du har något att tillföra. Du måste, verkligen måste, se ditt värde, både som person och med anställd, och se på din anställning där efter. Om du inte får det du är värd, oavsett om det är lön, trivsel eller uppgifter, så kan du söka dig någon annanstans.
Dock är det svårt att kasta av sig den duktiga flickan när hela vårt samhälle oavbrutet fortsätter förmedla att det är hur vi ska vara. Därför är det otroligt viktigt att chefer och företagsledare bemödar sig att faktiskt sätta sig in i detta. Att dem gör aktiva val för att, så länge samhället motarbetar att kvinnan är like med mannen fullt ut, åtminstone skapar en arbetsplats som får henne att växa. För idag är det många kvinnor som knäcks av arbetslivet. Som helt enkelt inte orkar vara kvar eller är kvar för länge med ödesdigra konsekvenser. Mängden kvinnor som kunde haft enastående maktfulla positioner försvinner i takt med att åren går och kvinnor helt enkelt inte orkar vara kvar. Och jag förstår det. Det är omöjligt att ha toppjobb, vara bullmamma, städa, tvätta, storhandla, ha en perfekt kropp, stort socialt liv och vara en grym partner allt på samma gång under lika lång tid som ett arbetsliv varar. Och alla dessa kvinnor som inte nådde hela vägen, vilket slöseri med talang. Allt för att arbetslivet knäckte dem.
Strålande text, Frida. Som vanligt.
tack så jättemycket sandra! <3
Du tar upp många viktiga aspekter men avslutar med att det är arbetslivet som knäcker kvinnorna. Jag tror att det är tvärtom privatlivet som är den allra största boven i att knäcka kvinnor och då har vi ett oerhört stort eget ansvar att se till att det inte blir så. Det största och viktigaste steget för jämställdhet sker i det egna hemmet och där kan ingen chef på arbetsplatsen påverka åt det ena eller andra hållet utan det är helt och hållet vårt eget val hur vi ska ha det.
Tror jag i alla fall 🙂
Du lyfter en jätteviktig poäng och självklart är en ojämställt relation något som verkligen drar ner kvinnor det med. Jag tänker att det ena inte utesluter den andra och att både relationen och arbetet måste vara med jämställt och mer förstående för kvinnors obetalda heltidsarbete.
🙂 jag tänker att arbetslivet ska vara neutralt inför hemmaförhållanden. Det ska inte vara så att en man ska kunna satsa 150 procent på sitt arbete på bekostnad av att han har full service hemma och aldrig behöver ta hänsyn till VAB eller lämningar/hämtningar på förskola eller att lägga tid på läxläsning eller vara med på barnens aktiviteter. Självklart gäller samma sak det omvända – att en man servar en kvinna på bekostnad av sitt eget yrkesliv. Jag är fullt övertygad om att både män och kvinnor kan prestera lika bra och få lika mycket uppmärksamhet på sin arbetsplats men det kräver ett jämställt privatliv och det är grunden för allt.
Bra text! Jag håller även med Elin i hennes kommentar ovan. Är själv sjukskriven för utmattningssyndrom och har jobbat deltid några veckor. För min del är det lättare att sätta gränser på jobbet, där kan jag komma med konkreta krav för att avlasta. Hemma är det svårare, en man som arbetar mycket på annan ort (även när han är hemma tar jag huvudansvaret), son med skola /läxor /aktiviteter, svårt sjuka föräldrar på annan ort etc. Vet inte hur man ska orka eller prioritera… Kram!
Ja, Elin hade verkligen en jättebra aspekt på den här frågan. Och jag håller helt med. Det ena utesluter inte den andra och SJÄLVKLART kan ett ojämställt hemmaförhållande knäcka en kvinna det med. Och nu tycker jag du drar din man i örat så du inte alltid tar huvudansvaret hemma!! =) Kram på dig och kämpa på. Och om du behöver pepp och lite systerlig kärlek så får du bara hojta till!
Word my love! Går in på min 13 sjukskrivning månad och mitt andra avbrutna försök till arbetsträning. Looooong way back.
usch ja, din sits är inte alls särskilt härlig just nu. Men lyssna bara på kroppen och inte på huvudets spöken med måsten!