En återförening att minnas för alltid

När jag var barn och tonåring hade jag en allra bästa vän. Mer än en vän. Hon var livet för mig. Jag har aldrig haft en så bra vän och aldrig älskat någon som jag älskade henne. Hon var min och Paulas andra syster och mina föräldrars tredje dotter. Vi umgicks alltid, alltid, alltid.

Hon var några år äldre än mig och flyttade för studier på annan ort. Och livet hände. Dagar, blev till månader, blev till år och en dag var vi inte längre vi. Det hade blivit radiotystnad och mitt hjärta brast. Det kändes som att jag förlorat mitt livs kärlek och under flera års tid kunde jag inte prata om henne utan att gråta av saknad. Och ilska. Och sorg.

Så en dag startade det med likes på instagram, som blev ett hej, läget, det var länge sedan. Som blev till lite längre chattar och tillslut telefonsamtal. Och i fredags satt hon här. I mitt hus, i min trädgård. Det var som att inte en dag gått, som att allt var exakt som då. Känslan, av att äntligen ha min familj komplett runt mitt middagsbord var enastående. Det kändes som att hjärtat skulle explodera av kärlek.

När sommarkvällen kom sprang våra barn runt på gräsmattan och lekte. Och jag kände att jag älskade hennes barn så innerligt fast att vi nyss träffats. Enhörningen som Estrid fick av dem har hon burit med sig varje sekund sen hon fick den. Och idag fick jag sms – min andra systers barn vill nu inte titta på något annat program än Estrids favoritprogram.

För barnen kände, utan att veta, att vi är familj. Och det hos oss finns innerlig kärlek. Man må säga att blod är tjockare än vatten. Men kärlek är ändå tjockare än blod.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *