Den stora förändringen i vårt liv

Vårt liv har nu tagit en rejäl sväng och vi kommer under en tid leva ett helt annat liv än vi gjorde förut. Men du, brygg en kopp te, ta några kakor. Slå dig ner i en skön fåtölj för nu blir det ett långt inlägg.

Långt innan jag och David träffades sökte han in på psykologprogrammet, men han kom inte in. Sen började han med fotogrejen, kom in på en bra skola, och valde att satsa på fotografyrket. Och i över 10 år har han livnärt som heltidsarbetande fotograf. Under åren hade han ett återkommande mantra om att han ville hjälpa människor och att han inte gjorde det som fotograf. Han velade om han skulle vara frilans eller anställd. Fotograf eller något helt annat. Psykolog? Ingenjör? Vad för ingenjör då? Arkitekt? Han livskrisade rejält.

För ett år sedan bestämde vi att David skulle satsa på att komma in på psykologprogrammet. Det första hindret att ta sig förbi var att han hade 30 oklarare poäng hos CSN vilket skulle medföra en termin utan CSN. Det skulle vi inte ha råd med så David skrev in sig på engelska på distans. Mellan januari och juni arbetade David heltid, pluggade heltid OCH pluggade till högskoleprovet. Jag var ensamstående mamma. Jag roddade allt själv här hemma. David var på jobbet för att sedan gå direkt upp i sin studio och plugga. På helgerna var han iväg på biblioteket och pluggade och jag och Estrid var solo.

Det var en väldigt slitsam tid, men samtidigt nog den mest romantiska. Jag fick en helt ny mening i mitt arbete där jag kände att nu var jag main provider och min inkomst skulle bli den här familjens stabila grund. Vi sparade ihop en bra buffert under tiden och det kändes så romantiskt att göra detta som ett team. Men fy vad slitigt det var. Stunder ville jag vråla och skrika på honom. ”JAG HAR INTE PLUGGAT JURISTPROGRAMMET OCH GJORT ALLT RÄTT FÖR ATT MIN KONSTNÄRSMAN SKA PAJJA DET GÖTTIGA LIVET!!!!”.

Jag skrek inte. Tro det eller ej. Jag bet ihop. För visst, jag gjorde alla ”rätt”. Jag pluggade en bra utbildning, skaffade ett bra jobb, ordning och reda, pengar på fredag. Men jag är ju gift med en annan individ. Jag kan inte skydda mig från en annan individs utveckling. Jag kan bara välja att antingen motarbeta den eller omfamna den. Jag valde att omfamna den.

Så kom dagen när David skrev högskoleprovet. Vi visste att han behövde skriva 1,7 för att komma in på psykologprogrammet. När resultatet kom hade han skrivit ett poäng från 1,7 och landade på 1,65. Besvikelsen var total. Första intaget redovisades och han kom föga förvånande inte in. Efter att andraintaget visat att han inte heller nu blev antagen accepterade vi besvikelsen. Vi samlade oss rätt fort. Satte genast ögonen och motivationen på nästa termin och nästa högskoleprov. Vi var i denna stund tacksamma att David inte berättat något på jobbet eller jag här i bloggen. Han kom ju inte in.

Så i måndag för två veckor sedan ringde David. ”Kan vi prata”. Dessa ödesdigra ord. Jag hann tänka 1) någon har fått cancer, 2) Någon har dött eller 3) David har varit i en bilolycka.

”Jag har kommit in på psykologprogrammet”

Jag förstod ingenting. Hur kunde han ha kommit in? Terminen hade ju redan börjat. Jo, för ibland ska man ha tur som en tok och någon dök inte upp till uppropet och en plats blev ledig. Universitetet kontaktade David och sa att platsen är din om du vill ha den och kan ta den omedelbart. David fick kontakta sin arbetsgivare och begära tjänstledigt på dagen. Och nu är vi här. Nu lever jag med en student, och vi samåker in till stan och hem. Vi storhandlar på Willys, gör storkok och matlådor och säger upp onödiga (enligt David) streamingtjänster.

Visst är det en viss oro att ha en man som är student när man lever vuxenliv med två bilar, villa och åtaganden. Det kan vara lite pressande att känna att det ekonomiska ansvaret vilar på mig. Men å andra sidan kommer det komma så mycket underbart ur denna livsförändring. Livsglädjen i David är påtaglig och det gör mig som fru så innerligt glad. Och vi har intressanta samtal om allt han lär sig. Han är klippt och skuren för rollen som psykolog och jag är så stolt över honom. Han har mer tid med oss efter jobbet eftersom han inte kommer hem lika sent och framförallt är han en underbar förebild för Estrid. Han visar att man inte måste välja rätt från första början eller att det inte bara finns ett rätt val utan att det kan finnas flera rätta val. Att det gör att göra en karriärförändring mitt i livet. Att man kan plugga fast man är närmare 40 än 30.

Vilket team vi är. Jag och min man. Nu påbörjar vi en helt ny era i vårt liv. Läskigt, nervös och alldeles alldeles underbart.

11 Responses

  1. Mina skriver:

    Åh vad glad jag blir när jag läser detta. Det är så häftigt när man når ett mål man länge längtat efter. Jag är själv 40 och pluggar på universitetet och det är det bästa beslutet jag tagit. Stort lycka till ❤

  2. Josefine skriver:

    Hälsa David och gratulera!!! Så himla roligt! Jag blev själv klar Barnmorska i juni och är superglad att jag vågade byta bana. Kramar från Pers Josefine!!

    • Frida skriver:

      Grattis! Du var supermodig som också betade bana! Och jag har hört att ni fått en bebis till! Grattis! hälsa familjen från oss! KRAM KRAM KRAM!

  3. Ulla wolter skriver:

    Om David blir en lika bra psykolog som han är fotograf (vilket jag är helt övertygad om) så kommer ni att få ett ännu mer fantastiskt liv tillsammans än ni redan har.jag är så glad för er skull, hälsa David och gratta! Kram

  4. Josefine skriver:

    Gud vad roligt! Det kommer att gå hur bra som helst, vilket driv han har som inte gett upp!
    Själv började jag läsa till molekylärbiolog men efter olika omständigheter fick jag hoppa av. Några år senare läste jag istället till beteendevetare. Livet är allt bra spännande! 😃

    • Frida skriver:

      ja det är det onekligen. men fanken vad läskigt det kan vara att ta det där språnget. är full av beundran inför david.

  5. Linda skriver:

    Stort grattis till David som kommit in på det han vill plugga till.
    Jag själv vill också börja plugga något för helt ärligt detta vård arbete tär på mig jag är helt slut i kroppen och är inte alls så där uppfylld av glädje att gå till jobbet den har liksom försvunnit. Men just nu känner jag att innan jag börjar läsa till något annat gärna vill ha betalat av ett lån jag har som kostar mig en hel del varje månad och det skulle inte funka att ha den utgiften om man lever på csn.
    Ha en fin kväll
    kram Linda

  6. Marie skriver:

    Grattis till din man! Ibland händer saker som man knappt tror är sant. Att det liksom var meningen att han skulle komma in på drömutbildningen!
    Kram

  7. Irene skriver:

    Så kul att läsa! Vi gjorde ju samma grej, fast lite senare i livet när min man slutade arbeta som ekonomichef för att börja läsa arkeologi – och nu är han på upploppet och disputerar nästa år! Lite häftigt var det faktiskt att känna sig som huvudförsörjare i familjen, ja faktiskt ensamförsörjare eftersom han var för gammal för att få studielån och åren före doktorandtjänsten var det bara jag som hade inkomst. Jag känner att detta har gjort oss ännu mer jämställda, och dessutom är jag så otroligt stolt över att han vågade ta steget. Plus att våra kvällsamtal nu är så väldigt mycket mer intressanta 🙂

    Så massor med lycka till till David och jag är helt säker på att detta kommer att bli så bra för er som familj – för om man inte trivs med det man gör, ja då är man inte en lycklig människa.

Lämna ett svar till Marie Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *