Alfred Lasses dop

Förra helgen döptes Alfred och det var verkligen en så bra avslutning på sommaren. Det var lagom varmt, precis så att alla kunde vara ute och vara bekväma. Det härliga vädret gjorde att våra gamla släktingar kunde vara med och barnen kunde springa runt på gräsmattan. Familjemedlemmar i Dubai kunde närvara vid zoom och prästen kom hem till min systers hus.

Alfred är verkligen den mysigaste bebis. Jag har nog aldrig hört honom skrika. Han är så glad och nöjd och nu 4 månader gammal. Den där tiden när personligheten börjar visa sig i takt med att de gosiga låren (åh, låren!) framträder.

Mosters älskling! <3 Jag blir så stolt över Paula och Fredrik som gör ett så grymt bra jobb på att vara tvåbarnsföräldrar till två småttingar.

Royal family! Visst ser de royal ut på något vis? Sådär blonda, blåögda, krispiga och brunbrända. <3 <3 <3

Alfred Lasse blev det och ingen var ju stoltare än morfar Lars som nu har en mini-lasse.

Estrid fick det viktiga uppdraget att under ceremonin blåsa såpbubblor.

Och Harry fick hälla upp vattnet. (Det kändes dock väldigt okristligt att det var kranvatten. Borde det inte ha kommit från en nunnas källa, välsignat i vatikanen och stänkt över axeln tre gånger av en blind som av tro blev seende?). Ja, du fattar. Men kranvatten funkade tydligen hur bra som helst!

För här välsignades vattnet!

Efter dopet blev det fridans! Mormor är gammal ballerina vilket Estrid tycker är magiskt!

Gammelmorfar (opa) och Alfred matchade fint! Och opa lät meddela att detta var en av hans bästa dagar i livet på en lång tid! <3 Då vill man ju bara smälta. Det är förfärligt hur ensamma människor är under corona. Jag är innerligt tacksam över att mina morföräldrar har varandra.

Och tacksam för att Estrid har dessa två bästisar i sitt liv! Världens utan tvekan bästa mormor och morfar!

Finaste oma! Som strålade av att äntligen få träffa alla. Och när vi skulle säga hej då gick det inte att hålla sig. Det blev ett rejält puss och kramkalas och som jag längtat efter att krama min mormor och morfar och pussa dem på kinden. Och Estrid med. När vi sa “du får krama dem” så fullkomligen flög hon på dem. Det är fint att se hur otroligt viktigt närhet är för människor. Vi borde kramas mer, lägga en tröstande hand på en uppgiven kollegas axel. Kyssa våra partners och spara de enkla pussarna till barnen. Och pussa barnen tusen gånger varje dag. Utan närhet förtvinar människan.

Jag hade inte kunnat be om en bättre avslutning på sommaren än dop, smörrebröd och två sorters tårtor till efterrätt. Och ett busigt, enligt folkhälsomyndigheten förbjudet, litet, ansvarsfullt men väldigt efterlängtat kramkalas.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *