Fråga Frida: hur gick det till när du och David träffades?

Idag är det vår bröllopsdag och årsdag. Idag har vi varit gifta i tre år och tillsammans i 13 år. Inte en sekund har jag tvekat på oss. Han är min person och varje dag är jag tacksam för vår kärlek. Han är trygg, snäll, omtänksam och världens bästa pappa. Han är också långsint och envis, glömsk och förvirrad. Och han passar mig perfekt. Han är den som aldrig glömmer en bröllopsdag, födelsedag eller alla hjärtans dag medan jag glömmer varje år. Han är den som hinner städa ett rum medan jag på samma tid hinner städa hela huset. Vi är otroligt olika i personlighet men delar prick varje värdering, samma humor och drömmar. Här kommer berättelsen om hur det gick till när vi träffades.

Min granne hade fest och de spelade SÅ hög och SÅ dålig musik. Till slut gick jag ner och knackade på och bad dem sänka. Med baggyjeans (!?) och ananastofs stod jag där utanför grannens dörr och var sur. Hon bjöd in mig och jag gick in. En jättesnygg kille kom fram till mig och började prata. Det var inte David! Det var hans bästa vän! Snart kom ytterligare en snygg kille fram. Det var David. Yr av uppvaktning och en nyfunnen känsla av partyanda sprang jag upp till mig, bytte om och sminkade mig och kom sedan tillbaka. Jag umgicks med dem hela natten innan jag gick upp till mig för att sova och de stannade kvar på festen. Dagen efter åkte David tillbaka till Norge. Jag skrev till honom på FB men fick inget svar. Då tänkte jag att han var en douche som inte svarade. Idag vet jag att min man och sociala medier aldrig riktigt har klickat.

Dagar blev till veckor blev till månader. Efter tre månader fick jag ett meddelande på FB. ”Hej, minns du mig? Jag tänker på dig varje dag. Jag kommer till Sverige. Ska vi ses?”. Vi träffades och vi umgicks varje dag i fem dagar innan David tog sin resväska och åkte iväg till centralamerika. Där skulle han vara i tre månader men under våra fem dagar ihop hade vi insett att vi hade något. Jag lovade honom att vänta och det gjorde jag. Under dessa månader skypade vi i timmar. Vi kunde prata i åtta timmar i sträck. Då var det dag hos honom och natt hos mig. Hans vänner undrade om han blivit kidnappad i Colombia när han var försvunnen en hel dag. Mitt dåvarande arbete undrade varför jag inte sov om nätterna. Men vi var så kära.

En lördagmorgon, tidigt tidigt, knackade det på min lägenhetsdörr. Jag blev rädd för ingen knackade på själva dörren utan först borde det ju ringt på porttelefonen. Jag ignorerade det. Det ringde igen. Med t-shirt, sminket under ögonen och ananastofs på huvudet smög jag till dörren. Jag kikade ut genom titthålet. Där stod en mystisk figur med luvan uppdragen. Jag blev skitlack. ”komma här en lördag kl 6 på morgonen och tränga sig på. Jag ska fan visa dig”. Jag slängde upp dörren och sa ”Vad vill du!?”. Mannen tog ner luvan och utanför dörren stod David.

Han trodde han var världens mest romantiska som överraskade mig med att komma hem en vecka för tidigt. Tyvärr hade han ännu inte förstått att hans nyfunna flickvän hatar överraskningar. Jag hade ju drömt om vår återförening på Kastrup. Hur jag skulle vara sminkad, och fin och hans vänner skulle se mig och tänka att wow vilken tjej David har hittat. Vi skulle springa mot varandra i slow motion och återförenas i en kyss. Istället stod jag där med min urtvättade t-shirt, pandaögon och ananastofs.

Han fick iallafall komma in. Och han gick aldrig ut. Vi flyttade ihop den dagen och har alltid bott ihop. Sex månader senare flyttade vi till Stockholm. Åren gick, vi blev vuxna, utbildade oss, skaffade barn, köpte hus och gifte oss. Och nu är vi här. 13 år senare. Och varje år med David blir bättre. Nu är vi familjen Kummerfeldt med livspussel, vabb, drömmar, tjaffs, skratt, bråk, glädje och kärlek. Vi två är idag tre och jag är välsignad.