Låt inte din historia definiera dig.

Jag tänker ofta på vad människors bagage innebär för dem i deras nutida liv. Vi har alla ett bagage, en historia, och den kan vara till stor hjälp för din lycka och personliga utveckling. Den kan också vara en bromskloss och vara ett stort hinder för att nå äkta lycka. Allt för ofta låter vi vår historia och vår bakgrund definiera oss. Det kan vara kommentarer från barndomen om att man var slarvig, slösig, glupsk, ett matvrak, lat, dramatisk eller korkad. Kommentarer som har fått bli en sanning hos en. Det gör att människor går runt och tror att de är korkade när de egentligen är briljanta, att det är glupska när de istället hade en ätstörning, lata när de istället har koncentrationssvårigheter.

Jag började granska mina ”sanningar” och insåg att det jag trodde var givna faktan om mig faktiskt bara var min historia som fått lov att definiera mig. När jag började göra mig fri från dessa ”sanningar” och skapa mina egna sanningar blev jag mer fri.

Den negativa och begränsande bilden jag hade av mig själv kunde sakta försvinna och bytas ut mot en ny, sann och hoppfull bild av mig själv. Jag är inte dramatisk, jag har istället ett fantastiskt rikt känsloliv. Att ha nära till tårar är inte detsamma som att vara dramatiskt. Jag är inte bossig, jag är faktiskt otroligt driven och motiverad. Och med säkerhet vågar jag påstå att vore jag en man hade ingen kallat mig bossig utan istället hade jag varit sedd som en framgångsrik person. Jag är inte slösaktig, men jag är generös mot mig själv och andra. Mina räkningar har alltid blivit betalda och med mognad och ålder har sparkontot prioriterats mer än festtoppar. Men jag köper fortfarande festtoppar och tänker inte be om ursäkt för det.

Det jag hörde mest var dock meningen ”du tar så stor plats”. I evigheter försökte jag polera bort det, men hur jag än gjorde så gick det inte. När jag tyckte killarna i klassen var mobbare och trångsynta försökte jag vara tyst men tillslut exploderade det i bröstet och jag kunde inte vara tyst. Jag försökte klä mig som alla andra men kände mig kvävd av att inte kunna få uttrycka mig. Jag försökte vara som alla andra men fick istället ett otroligt självhat eftersom jag faktiskt är ganska annorlunda från många andra. Jag fick inte lära mig att uppskatta att jag är annorlunda utan istället var det något fult. I mitt huvud blev jag rätt igenom fel. Jag önskar jag hade fått lära mig att den jag är kanske inte går hem hos alla men att det är skitsamma för att det är viktigare att leva i sin egen sanning än tillfredsställa andra. Fröknarna skulle med andra ord inte sagt att killarna var kära i mig när de mobbade mig.

Det är inte utan att jag faktiskt blir lite gråtig när jag skriver detta. Det känns så sorgligt att veta hur många år som passerade där min historia och begränsande tankar fick styra mig. Och jag tänker på alla människor som fortfarande är begränsade och slavar under sin historia. Som inte kan se den som en del av en utan att den istället är hela jaget.

Jag vet bara att det är först när man släpper taget om sin historia och slutar låta den definiera den som man blir fri. Och det enda sättet att göra det är att våga utmana de ”sanningar” man har om en själv. Våga slå fast för sig själv att man inte längre går på andras bild av en utan att man vill stå för sin egen bild av en själv. Våga välja bort andras åsikter och välj att leva i din egen sanning. Det är DU som avgör om du är på ett visst sätt. Och om du gillar att vara på det sättet så va det! Det du en gång varit med om eller hört om dig själv är bara ett fragment av ditt liv, och du kan omöjligen tolerera att det får definiera din framtid.