Tankar efter besöket hos fertilitetsläkaren.

Igår var vi och gjorde ett nytt försök hos en fertilitetsläkare. Denna gång hade vi verkligen kommit rätt och fick träffa både en läkare och en sjuksköterska. Fick jag frågor om min vikt? JA! Var det mycket prat om vikt? JA! Kände jag mig ledsen en enda gång? NEJ! Jag kände mig fantastisk efter läkarbesöket. Så glad, positiv, motiverad och peppad! Jag sa till läkaren det jag hade planerat att säga, nämligen att jag är medveten om min vikt och hur den spelar roll inom ramen för en sådan här process, men att jag önskar att våra problem utreds på fler sätt än kopplat till min vikt. Och svaret på detta var att vi givetvis skulle få all möjlig hjälp och den totala utredningen.

Nu är vi inne i ruljansen och ska göra en utredning på varför vi inte fått ett syskon till Estrid. Vi fick massor av information om vad som kan vara problemet och kommer få göra en full utredning. Givetvis talade vi om min vikt av den enkla anledningen att vi kommer inte få någon som helst behandling så länge mitt BMI är över 35. Och just nu är det på 39. Jag kände ingen skam eller skuld. Jag fick information på ett sakligt sätt och förstod att det ingår i läkarens medicinska skyldighet att berätta de här sakerna för mig. Så konkret vet jag att jag måste gå ner 13 kilo för att nå BMI 35. Det är först i augusti som resultatet på Davids spermieprover kommer meddelas och den tidsutdräkten gör mig ingenting alls. För 3-4 månader är precis vad jag behöver för att nå, eller åtminstone komma nära, BMI 35.

Jag har oroat mig en tid för att jag fått ett bakre framfall efter min sfinkterruptur. Min läkare undersökte mig och sa att ja det finns ett litet framfall men som med knipövningar inte ska ställa till besvär. Jag hade också många äggblåsor och ingen vet varför, men jag kände mig mäkta stolt över min ena äggblåsa på 14 mm! Det kan vara så att jag inte har ägglossning regelbundet vilket kan vara kopplat till min övervikt. Men återigen så kände jag ingen skam för jag kände att läkaren tar ett helhetsgrepp om mig och aldrig en enda gång snöade in på min vikt. Nu vet jag konkret vad som ska göras. Och antingen går jag ner i vikt och vet att jag gjorde vad som krävdes. Eller så går jag inte ner i vikt men då kan jag inte heller gnälla över att vi inte fick prova all behandling som erbjöds.

Jag bar detta till läkarbesöket. Och när både sjuksköterska och läkare ger komplimanger för ens outfit då VET man att man har kommit till läkaren och syrran som the ONE för mig! Anledningen till att vi går privat är eftersom vi inte kan få offentlig vård eftersom vi redan har ett barn. Det innebär att utredningen kostar samma patienttaxa som i offentlig vård, men om vi sen behöver gå vidare med IVF eller annan behandling så bekostar vi det själva. Så det är ingen skillnad på själva vården, utan det handlar om reglerna kring att de som inte har några barn alls prioriteras. Likaså äe BMI-gränsen vid offentlig vård på BMI 30. Och det är för att ju “bättre normalvikt” en kvinna har desto bättre är hennes möjligheter att få en lyckad behandling. Eftersom skattebetalarna bekostar den offentliga vården har man ett lägre BMI medan det inom privatvård handlar om att jag som patient bekostar det själv och då är medveten om att jag tar risken att göra behandling vid ett högre BMI. Jag kommer sträva efter att nå BMI 30, men just nu är fokus på 35. Ett steg i taget liksom.

Jag har givetvis spenderat väldigt mycket tid på att tänka på hur jag ska gå ner i vikt utan att gammalt skit kommer tillbaka. Och jag har en plan. Jag är osäker på om jag ska dela den med er eftersom det är så lätt att det spär på dålig självkänsla, jämförelse eller att man tar min plan som ens egen. Jag tror jag kommer säga såhär. Jag kommer röra på mig mer än innan. Jag kommer tacka nej till en del som jag tidigare ätit. Jag kommer prioritera lördagsgodis framför annat snacks. Jag kommer hålla koll på energin jag stoppar i mig. MEN, och detta är den STORA skillnaden. Jag är på en helt annan mental plats nu där dessa bitar känns som en utmaning men inte som ett straff. Idag är jag så mentalt stark att jag faktiskt känner att jag inte kommer vara en slav under allt eller inget, jag kommer kunna se framgång som mer än numret på vågen och jag lever idag som kvinnan jag vill vara hade levt imorgon.

Jag har en kompis som ska göra en egen hälsoresa och vi kommer, så länge vi har en positiv inverkan på varandra, att peppa varann och göra detta ihop. Jag vill dela det fula med någon. Skammen som blossar upp när man känner hur man med nöd och näppe får plats i flygplansstolen. Hur usel man känner sig när inget från ens senaste onlinebeställning passar. Ja, ni vet det där som ni också förstår. Jag kan alltid prata med David, men han förstår inte så som ni förstår.


När vi kom hem från läkaren stod plommonträdet i full blom. Ute lös solen, himlen var knallblå och temperaturen mätte 20 grader. Och jag känner hopp. För oaktat om det blir barn eller inte så vann jag något stort på läkarbesöket. Trots samtal om det som förr var det fulaste i mitt liv satt jag där avslappnad, inlyssnade, positiv och glad.

1 Response

  1. Ulrika skriver:

    så fint och balanserat du skriver om er situation, vårdmötet, och vikten och dina tankar kring den resan. väldigt fint att få ta del av, och inspirerande även för mig som inte har exakt samma mål och problem – alla har vi sådant som skaver som vi vill komma åt men inte mår bra av att förändra på ett självnedvärderande sätt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *