Jag ser fantastiska kläder, och kvinnor, i olika storlekar men skulle själv aldrig kunna tänka mig att köpa eller bära något förrän jag gått ner i vikt.

Tack för härlig inspo på i stort sett allt! Vet ju att vikt och storlek är ngt som berör och engagerar dig så jag har en fråga jag brottas med; jag ser fantastiska kläder, och kvinnor, i olika storlekar men skulle själv aldrig kunna tänka mig att köpa eller bära något förrän jag gått ner i vikt. Tar helst på mig det som döljer och egentligen är jag väl inte jättestor, ca st 42 till mina 178 cm. Kan bara inte komma över att jag skulle kunna ha det jag gillar, det känns som vad som helst är snyggt. På en smal kropp alltså. Hur sjutton övervinner jag rädslan för vad andra tycker och blir nöjd med mig själv? Har en fantastisk man som älskar mig. Det är inte det. Men jag mår inte bra. Tränar sedan ett par månader regelbundet och trivs med det men känner att jag aldrig kommer att bli tillräckligt nöjd med min kropp. Och då har jag ändå vuxna barn, och ett barnbarn, och borde kunna släppa taget. Några råd? Kram.

Jag fick den här frågan och kände att den är så viktig att den måste besvaras i ett helt eget blogginlägg.

Det första jag spontant tänker på är den här tron vi alla har om att lycka sitter i kilona. Ju färre kilon desto större lycka. Detta är helt fel. Jag har varit supersmal, mitt emellan, tjock och jättetjock och i alla stadier har jag haft varierande lycka. Men ju smalare jag var desto olyckligare var jag. Vi lever med tanken om att DÅ, när man gått ner x antal kilon då kommer allt bli bra. Vi kommer bli lyckliga. Modiga. Självsäkra. Men det stämmer väldigt sällan. För olyckan och den dåliga självkänslan sitter inte i kilona, den sitter i själen. Och själen ändras inte med viktnedgång. Själen ändras vid inre positivt arbete.

Vi tror också att skönhet automatiskt är kopplat till kilona vi bär. Det är inte konstigt med tanke på att vi lever i en tid som O-A-V-B-R-U-T-E-T berättar för oss att så är fallet. Men det är fel. Samtiden har fel. Skönhet och midjemått går inte hand i hand. För JAG bestämmer själv vad skönhet är för mig. Frågeställaren berättar att detta stora självhat hindrar henne från att leva fullt ut. Hon berättar att hon blott har en storlek 42 till sina 178 cm men ändå kan hon inte trivas. Det är för att vi lever i en dietkultur som alltid påminner oss om att bli smalare, alldeles oavsett vad vårt utgångsläge är.

Och dålig kroppsuppfattning har ingen klädstorlek. För åter igen, den sitter i själen. Det innebär att en storlek 36 och 56 kan bära på exakt samma kroppshat. Men båda tror att om de bara ändrade sin kropp hade de mått bättre. Hur ändrar man då sin kroppsuppfattning och börjar våga bära det man vill och strunta i vad andra tycker?

Svaret är lika enkelt som det är svårt i praktiken. Man bara gör det! Man börjar smått och utmanar sig lite lite i taget. Det kan vara med ett läppstift eller ett färgat nagellack. Kanske lite tightare byxor, en vit topp, högklackade skor och något kortare kjol. Man kan inte tänka sig till förändring man MÅSTE agera sig till den. Och njuta fram den och inte piska fram den!

Jag vill råda frågeställaren att fake it til you make it. Om en viss outfit känns snygg på andra så är den säkerligen det på dig också. Köp den, bär den, stå emot dina begränsande och negativa tankar. Ta dig tid för dig själv. Fixa håret och sminket på morgonen, köp sköna och snygga underkläder, gå på massage, och utmana din stil små små steg i taget. För sanningen är den att ingen är fel och behöver därmed inte förändras. Ingen är trasig och behöver lagas. Vi är alla mänskliga och istället kan vi från en positiv och stärkande plats SKAPA oss själva.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *