Jag läste en tidningsartikel och blev golvad. För jag har så länge, sedan jag på riktigt tycker att jag hamnat på en bra plats, fortsatt ifrågasätta varför jag inte är nöjd med mitt ätande. Och varför jag fortsätter att gå upp vikt. Jag har känt mig fejk eftersom jag å ena sidan verkligen vill att alla ska få älska sig själv. Men å andra sidan vägrat acceptera mig själv som överviktig. Jag har nått en plats där jag älskar mig själv med min nuvarande vikt, men jag har aldrig riktigt kunnat acceptera att det ska vara så för evigt. När jag läste artikeln ramlade allting på plats.
Genom att acceptera mig själv som överviktig skulle jag acceptera att jag inte skulle göra något åt mitt ättstörda sätt att äta. Hur är det då ätstört kanske du frågar? Det är ofta baserat på känsloätande och med drag av hetsätning. Oaktat vad ätandet består av och vad man väljer att kalla det så är det ett sätt att äta som jag inte är nöjd med.
Jag är inte längre rädd. Jag är på en plats utan skam där jag är villig att acceptera att jag behöver hjälp. Och till och med nyfiken på vad som kan ske med denna hjälp. Jag ska börja gå hos en terapeut med särskild kunskap om ätstörning och övervikt. Jag har testat terapi flera gånger innan med inte så bra resultat. Men jag har aldrig testat en terapeut med denna kunskap. Därför ska jag släppa kontrollen och våga testa.
Nyfiken efter att ha läst artikeln Googlade jag på författaren Kathryn Hansen. Hon har skrivit en bok som heter Brain over binge. Hon led själv av hetsätning och ätstörningar men genom att förstå hjärnforskning hittade hon en metod som hjälpte henne. Jag hittade att hon även har en podd, som heter ”Brain over binge”, som jag började lyssna på. Jag blev så glad när jag hörde att hon har podden tillsammans med Cookie Rosenblum. Cookie är en kvinna vars podd jag lyssnat på länge. Den heter ”Weightloss made real” och har ett fokus på känsloätande. Det är den enda podd eller coach, som berör vikt och viktnedgång, som på riktigt resonerat i mig. Ohetsigt och vänligt. Inkännande och inspirerande.
Jag är nervös men också hoppfull inför det här året. Viktnedgång är ett värdelöst nyårslöfte. För det är inte vikten i sig som skaver i mig. Det är mitt sätt att leva och stundtals hantera känslor genom mat. Envis som jag är har jag länge känt att jag vill klara detta på egen hand. ”Jag vet bäst själv”. Men kanske jag inte gör det. Därför är terapi mitt fokus för detta år.
Aaaah FRIDA!!! Exakt så. Jag jobbar hårt för att skaffa mig ett förhållande till min kropp där den bara är, ja, jag är större än många men det är sådan min kropp är. Acceptans liksom. Men det som skaver i mig är precis som du skriver ett ätbeteende som jag helt ärligt inte mår bra av. Något klickade i mig också här, där man kan få fokusera på ätbeteendet för att må bättre utan att ha viktnedgång som mål? (Eller så ger jag bara omedvetet uttryck för dietkulturen här, så jävla svårt att veta). Hur som. Tack för det här inlägget och tack för all inspiration!