Är du omgiven av ätstörda?

Jag har tittat på det två första avsnitten av Mia Skäringers nya tv-serie Kroppshets. Vilken serie! Som jag skrivit innan är det enda som är dåligt med den att det inte var jag som fick göra den! Det var svårt att titta på avsnitten. Många hemska minnen rördes upp i mig och jag kände ilska och sorg. Jag kände frustration och uppgivenhet att hela vår omvärld är ätstörd och att ingenting förändras. Jag kände samtidigt hopp om att kanske vi kan förändra om vi bara går ihop som en enhet. Rubriken i detta inlägg är egentligen en retorisk fråga. För ja, du ÄR omgiven av ätstörda. Det är vi alla. Antingen för att vi bär den inom oss eller för att ätstörda beteenden, mönster och ideal pushas på oss varje dag.

Vi möts av 20.000 kommersiella bildintryck varje dag. Omedvetet sorteras 17.000 bilder bort. Kvar blir att vi medvetet registrerar 3.000 bilder varje dag. Ingen generation har exponerats så tydligt mot skönhetsideal som den här. Ju fler bilder vi exponeras för desto mer pressade känner vi oss. Var femte sjuåring vill bli smalare och 80% av alla 15-åringar är missnöjda med sin kropp. Det är en kroppshatande generation i fritt fall som vi har framför oss. Hur ska man möjligen kunna stå emot detta? Vem är immun mot 3.000 bilder som visar vita, slanka, brundbrända kroppar som har fett på exakt rätt ställen och som är kurvig men med precis lagom tydliga muskler. Hur ska vi leva upp till detta när inte ens modellerna själva lever upp till detta. För hur mycket de än vinklar sin kropp på bästa sätt så ska bilden retuscheras.

Mia iscensätter en modefotografering på sig själv i baddräkt. Hon sminkas, oljas och får håret fixat. Ljus är rätt, fotografen är erfaren och hon ler och hoppar, är sensuell och böjlig. Men hon måste retuscheras. Hela kroppen retuscheras och bort försvinner en skinka och en bred överarm. Bort försvinner ansiktets form och smal haka, höga kindben och en leende mun trollas fram. Och Mia blir ledsen. Inte för att hon retuscheras och utan för att hon tycker hon är fin i kroppen på den retuscherade bilden. På den bilden får hon se ut som idealet.

I Sverige har vi inga lagar om retuscherad reklam. För mig är det obegripligt. Vi har heller inga lagar som säger att vi måste markera ut om en modell blivit retuscherad på en bild. Det är med andra ord fritt fram och ren anarki när det kommer till att förstöra människors självkärlek. Varför fortsätter det vara såhär? Varför vägrar modehus, modetidningar, chefredaktörer och annonsföretag att förändra detta? Varför vill samhället att kvinnor inte ska få älska sig själv? Varför fortsätter kroppshatet att späs på? Ekonomi såklart! Samhället kommer förlora en massa pengar. För vad skulle hända med skönhetsindustrin, botoxkliniker, träningsanläggningar och klädindustrin om människor inte la dessa enorma pengar på att justera allt som är fel med en? Samtidigt visar forskning att märken som byter ut size zero modeller mot kvinnor i vanliga storlekar inte lider några negativa konsekvenser av det. Det kan istället ha stora positiva effekter.

Man får aldrig vara ifred från budskapet om att man inte duger som man är. Det är en form av hjärntvätt. Säg att vi levde i en annan tid och att vi exponerades för andra kroppar, då hade vi fått en helt annan kroppsuppfattning. Det är bara slumpen som gör att just dagens ideal är de som råder. Det är sorgligt, men samtidigt ljusglimten. Detta är beviset på att man faktiskt kan försöka ignorera ideal. För de är ingen naturlag skriven in i våra själar. Det är bara en slump av vad som just nu anses rätt. Kanske att vi själva kan få bestämma vårt eget rätt?

”Det (barndomen) var min lyckligaste tid. Sen när vi skulle börja gå ner i vikt och krångla, det var då det blev skit” Så berättar Mia om början på ett liv med ätstörningar. Sen kommer hennes berättelse som är min egen berättelse. Hon blev smal. Bekräftelsependeln slog över. Hon började dricka, söka bekräftelse och träffade dåliga killar. ”Det är svårt att förstå att man, idag när man har självrespekt, sjönk så lågt ner. Hur kunde jag göra så mot mig själv. Det har satt spår som man aldrig kan laga. Som man får leva med bara”. Ja, exakt så är det. Exakt så var det för mig.