Vart jag än vänder blicken ser jag människor som hela tiden längtar bort, längtar dit, längtar tillbaka. Som tänker att då, då när jag gått ner 15 kilo, då när jag inrett klart, då när trädgården är i ordning, då blir jag lycklig. Människor som hela tiden lever på paus och väntar på något. DET stressar mig. Jag stressas inte så mycket över någon annans perfekta trädgård, bikinikropp eller veckomatsedel. Jag stressar över dem som inte lever livet nu utan väntar på att något magiskt ska infinna sig sen, längre fram. Livet går inte i repris. Man har bara en chans.
För mig finns det bara ett enda sätt att leva i nuet och inte börja längta bort och fram. Det stavas tacksamhet. Genom att alltid se allt det jag har istället för allt det jag inte har får jag ett någorlunda harmoniskt liv. Det betyder inte att jag alltid är en harmonisk liten munk som myser mig genom livet. Det innebär inte heller att jag inte längtar efter saker eller har ambitioner. Det enda det innebär, för mig iallafall, är att jag har en grundstatus av att good enough verkligen ÄR good enough vilket tar bort den där inre stressen. Jag får någon slags höjd miniminivå på inre harmoni.
Det är inte hey baberiba och superkul varje dag att ha semester 4 veckor med en 4-åring. Det är inte heller superkul att varje dag bestämma vad vi ska äta, vad vi ska göra, uppfylla allas önskningar, minimera konflikter och få dagen att gå ihop. På många sätt har jag denna semester känt mig superstressad. Dagarna går åt till att tjafsa, tjata, laga måltider och i ren utmattning sova bort egentiden på soffan och semestern bara går. MEN då stannar jag upp och tänker på allt det jag har. Jag lyckades med några av mina blommor. Vi är friska och glada. Vi bor vid havet och kan ta morgon- och kvällsdopp när vi vill. Jag är duktig med mitt joggande. Och vi har fått i ordning några av projekten vi hade planerat att ta tag i. Helt plötsligt känns min allt-detta-har-jag-och-har-jag-klarat-av-lista superlång. Vad är väl lite damm i hörnen när man gjort aaaaallt detta?
Det är så jag får distans och harmoni. Och om allt har skitit sig en dag så lutar jag mig mot att vi alla lever, är friska, tycker om varandra, har tak över huvudet och mat på bordet. Och det mina vänner är sannerligen något att också vara tacksam över.
