Vår älskade älskade fina tös har fått ett namn. Utan further ado kommer det här.
Enda sedan hon legat i min mage ville jag att hon skulle heta Estrid. Allt medan tiden gick så ändrade vi oss och tänkte att det nog får bli en Ruth. Vi hade nästan helt bestämt oss för Ruth, men sen kom hon ut och kändes inte alls som en Ruth. För mig kändes hon som Estrid. För David var det inte lika enkelt. Efter mycket vedermödor, stor eftertänksamhet och mycket övervägande så föll igår domen. Japp, det blir Estrid. Och ingen var gladare än Estrids mamma.
Det är inte livsavgörande, men för mig har det alltid varit lite guldkant att veta att min dotter delar namn med en annan stor kvinna. I Estrids fall var det efter Svensk Tenn grundaren Estrid Ericson. Rätt ovanligt på den tiden att en kvinna startade eget företag. Och vilket företag det blev sen! Hon hittade Joseph Frank och som man säger, the rest is history.
Anledningen till att vi valde Viola som mellannamn var för att både min farmor och Davids farmor heter det. Jag har alltid tyckt att det är så vackert. När jag sen fick veta att även min fästmans farmor delade detta vackra namn var det spikat och klart. Detta släktnamn skulle definitivt bäras vidare.
Så om Estrid behagar sova en liten stund till så hinner jag fylla i papperna till Skatteverket. My god, nu är det verkligen så himla himla på riktigt. Vi har ett barn, hon har ett namn och nu ska det registreras. Älskade Estrid. Frida, David och lilla Estrid. Det låter väl som en fin familj?
(Men ja, vi kommer nog alltid kalla henne krypis. Till hennes tonårsjags stora förtret)
Jättevackert!