Vi sitter i bilen på väg för att säga farväl till Davids farmor. över 100 år blev hon och det blev ett långt och värdigt liv. I bilen sitter jag och läser om kvinnohistorier, David kör och lyssnar på radio och lilla Estrid Viola sover. För liten för att förstå en begravning men livet ut kommer hon dela namn med denna andra Viola. Denna Ally Viola Johansson. Två kvinnor av olika tider men med samma namn och blod. Det blir en vacker dag idag. En dag att träffas, hedra dett långa liv och vila i minnen. Självklart även sorgligt. Döden är ju så Defintivt, något är slut, över, och kommer aldrig mer igen. Det är något sorgesamt i det. Men 100 år, man kan inte be om mer. Farväl Ally Viola. Nu bärs ditt namn vidare i min dotter och i min själ. Därför kommer du aldrig försvinna. Finns alltid kvar.
