Jag kommer nog aldrig jobba så hårt att jag går in i väggen. Inte för att jag är en felfri maskin som klarar hur mycket som helst, utan tvärtom för att jag besitter tre karaktärsdrag som kanske inte är de allra bästa, med undantag för att de även motverkar utmattning. Jag är lite för lat, lite för ego och lite för känslig. Det blir svårt att gå in i väggen då. Om man är lite lat och helst bara gör det som är roligt så är man inte heller en perfektionist. Man sitter inte och pillar i evigheter, man gör det man ska och så är man nöjd när resultatet är okej. En lat person gillar ju inte att göra så mycket och behöva pressa sig själv, det är svårt att bli utmattad då. Sen är jag ego. Gud vad jag kan vara upptagen med mitt eget mående. Hur mår jag? Men alltså egentligen? Jaså, så? Men nu då, hur mår jag nu? Jag älskar att vara där inne och grotta och gräva och verkligen K-Ä-N-N-A E-F-T-E-R. Jag är inte immun mot nedstämdhet men eftersom jag är så upptagen med mitt eget mående märker jag tidigt när jag inte har det så bra. När man är ego har man också ett drag av offer i sig. Det är inte charmigt, men det är sant. En person som går in i väggen bara kör på utan att känna efter. Men ett offer tycker lätt synd om sig själv och kör inte alls på. Istället bäddar man ner sig i sängen med en skål godis och låter imaginära grekiska män vifta med stora fjädrar och så är det så innerligt synd om en där man ligger i sin Cleopatradvala. Slutligen, den känsliga biten. En känslig person har alltid spröten ute. Jag är så välkalibrerad ska ni veta och märker direkt när jag inte mår som jag ska. En känslig person märker också direkt när något inte stämmer, när magkänslan säger ifrån. Och magkänslan, den ska man alltid lyssna på.
Nog för att jag fick en förlossningsdepression, men jobba ihjäl mig kommer jag aldrig göra. Jag är rent för lat, för ego och för känslig för det.
Fast ingen tror att de ska gå in i väggen. Det handlar sällan om endast att jobba ihjäl sig. Det är livets omständigheter som i en kombination blir för mycket. Även om en är duktig på att lyssna på sin egen kropp är det helt otroligt vad en kan ignorera det också. Trodde aldrig att jag skulle gå in i väggen heller. Tills jag var där.
Det är helt sant allt livets omständigheter spelar in. Men jag tror att den typ av person som ofta går in i väggen är den som är sådan här ”duktig flicka”. Som alltid ska vara på topp, leverera och prestera. Jag slängde ut min duktiga flicka genom fönstret och jag tror det väsentligt minskar risken att för att jag ska gå in i väggen.
Haha, vilket fint, roligt och..jag vet inte… har aldrig sett det så innan. Kunde faktiskt känna igen mig i allt du skriver. jag har aldrig varit någon som ”dygnat” eller sagt ”hej verkligheten hejdå isolering” efter jag skrivit uppsats. Jag har alltid haft annat, stängt datorn i tid, roat mig istället för oroat. Men blev helt tagen på sängen när jag fick barn. Trodde jag klarat mig från den värsta smällen bara för att vakna nio månader in i föräldraskapet och vara fullständigt urlakad. Men det kanske är, som du skrivet, något helt annat. Fint inlägg, jag blev… glad.
Vad bra att du tog inlägget på rätt sätt. Mer humor än pekpinnar liksom! Hoppas du är mindre urlakad nu! Annars får du säga till för lite pepp!
En sak jag vill tillägga är att man blir inte utbränd om man säger som det är. Och det gör verkligen du. Du är rak och ärlig. Det vågar många inte vara.
Det är det som hjälper bäst vid kriser.
En sak jag sett är att vid utbrändhet så finns ofta familjära faktorer men inte alltid.
Vilken bra reflektion Marianne! Det är nog en bra poäng att rakhet och ärlighet skyddar lite mot utbrändhet. Tack för din fina ord! Kram på dig