Igår kom jag hem till Caroline för att gå på hennes klädbytardag. Det är en så himla bra idé. Man får rensat i sina egna skåp och chansen att uppdatera densamma, på en och samma gång. Jag hade redan rensat ut min garderob så jag tog med mig en necessär med smink jag inte använder. Skönt att rensa lite där med!
Carro hade gjort brownie med dulche de leche fyllning. Hur gott!? Totalt var vi fem kvinnor varav tre var nya bekantskaper för mig. Det är en av de bästa grejorna med Carro, att hon introducerar mig till den ena fantastiska kvinnan efter den andra.
Sigrid vad i full färd att shoppa loss bland klädhögarna. Jag vill ändå vara ärlig. Att gå på klädbytardag gjorde mig nervös. Jag vet hur det brukar bli, att mina kläder är för stora för de andra och deras för små för mig. Det är precis som att den känslan sitter i ryggraden. Jag försökte slå ifrån mig känslan igår, men det gick inte så bra. Jag vet ju rent intellektuellt att jag ser ut som jag gör och att jag duger som jag är. Ni vet ju också hur OTROLIGT viktigt det är för mig att ge Estrid en bra inställning till sin kropp. Ändå satt jag där igår och kände mig ledsen. Jag undrade varför de andra kan hålla sin vikt men inte jag. Hur lever du som jag inte lyckas med. Och så kom en massa negativa tankar. Min blogg ska vara en glad och inspirerande plats, men det ska också vara en ärlig plats. Det känns lite läskigt att skriva detta, men det är viktigt för mig att berätta att även jag har komplicerade känslor till min kropp. Det blev en underbar dag och kväll, men jag åkte därifrån med komplicerade känslor.
Det som ändå gjorde kvällen jättefin var kvinnorna jag var där med. Carro är solen i mitt liv och vi har börjat vår relation så bra. Mycket rak, öppen och ärlig och vilka samtal vi får på det sättet.
Nisha var där och i henne hittade jag en fantastisk kvinna!
Sigrid kom också in som en ny person för mig. Stark, engagerad och ärlig. Marina var också där och så himla mild och fin. Vi fem traskade sedan vidare till biografen för att se bad moms. Okej, den var lite amerikansk och cheesy men samtidigt så rolig. HERREGUD vad mammorna i publiken skrattade. Och jag som inte varit på bio sedan långt innan Estrid föddes gick runt i foajén och ooade och aade över att det numera fanns nyttiga snacks, smaksatta popcorn och gud vet vad. Jag var som en amish som gick på bio för första gången.
Redo i biosalen! Här är Marina, klart att även hon skulle fastna på bild!
Efter bion följdes vi hem tillbaka till Carro. Vinet korkades upp och ostarna plockades fram och antagligen med lite hybris från filmens meddelande om att vara en good enough mamma vågade vi alla vara öppna och ärliga med de svårigheter vi möter i våra föräldraskap, våra yrkesliv och i livet generellt.
Jag vet inte riktigt vad jag vill förmedla i detta inlägg. Kanske att det är svårt att vara nöjd med hur man ser ut. Att trots att man är en vuxen kvinna med jobb, man, barn och studielån så påverkas man av utseendehets och normer. Just kring kroppen finns det av samhället så mycket tryck att skam och skuld just kring hur man ser ut, vad man äter eller vad man inte äter. Det är så svårt att förhålla sig neutral till sin kropp. Men jag vill det. Jag vill inte skänka min kropp en enda tanke. Men det är svårt. Och vissa dagar är bra dagar och andra dagar lite mer komplicerade.
Så himla bra skrivet Frida!! Jag vill också påpeka att DU är vacker så som du är! Och även om man lyckas hålla sin vikt så är det inte allt. Finns alltid hjärnspöken som man tampas med. Tack för det här det inlägget ❤️
Tack min älskling! Och jag vet, alla, oavsett utformning, har komplex för alla möjliga saker. Vad gör man med dessa jädrans hjärnspöken!?
Tror man bara får acceptera att man har dåliga dagar och låta det vara. Sedan att man inte försöker jämföra sig med andra, vilket så klart är svårt ibland. Jag får lite stick i hjärtat när jag ser snygga högklackade skor. Men sedan är det bara så, acceptera det du inte kan förändra. Eller inte vill förändra för den delen!
Det ÄR svårt det där med kroppen! Jag har alltid, alltid varit ”stor”. Nu efter sex månaders sjukskrivning har jag ökat vikten med 20 kg vilket gör att jag väger över 100 kg…inte kul då kroppen inte orkar/kan göra olika saker…. Skäms ibland så mycket inte bara över utbrändheten utan även över min viktökning…Det jobbiga blir jobbigare.
Har en morot som förhoppningsvis hjälper mig fortsätta gå till gymmet och sluta stoppa dessertost i munnen.😊
Problemet är hur tränar man och ”äter rätt” utan att väcka hjärnspöken och ätstörningsvibbar? Vad händer om man äter fel, ska man då få skuldkänslor osv? hur jobbar man mot det?
Om jag visste!
Du är fantastisk precis som du är 💝
Men jag vet precis hur du känner.
Jag har precis accepterat att jag kommer vara plus size. Men också att jag har en fantastisk snygg kropp som har fött fram mina 2 underbara barn. Och det finns ingen som är så bra på att vara jag.
Har aldrig haft en så bra självkänsla eller ett så bra självförtroende som idag. Och då väger jag tre siffrigt.
Allt börjar i huvudet. Ge dig själv en klapp på axeln.
Jag tycker du är grym!!!
Advokat, mamma, politiker och bloggare. Det är inte alla som klarar av att hålla så många bollar i luften.
Du följer ditt hjärta och gör det som du tycker är kul.
Som sagt DU ÄR GRYM!!!, glöm inte det…
Tack Katarina! Jag behövde verkligen den här peppen! just för tillfället så är det ett rejält jäkla hjärnspöke! Hur kom du dit du är idag?
Det kom faktiskt så sent som i sommar när jag plötsligt insåg att jag inte vill förlora mina kurvor. Att de är en del av den jag är. Jag skulle inte må bättre om jag ner 20 kg till, utan tror att jag skulle tappa en så stor del av den jag är. Jag är plus size…
Om du varje gång du får en komplimang säger tack, jag vet.
Låter kanske knäppt, men det funkar. Så växer din självkänsla.
För vanligtvis har man svårt att ta mot komplimanger och skickar den till någon annan istället. Typ vilket fin klänning du har, vad snygg du är i dag, så brukar man säga, tack den har jag köpt här…
Ta mot komplimangen, tacka för den och bekräfta den genom att säga: tack jag vet.
Det är svårt i början, människor kommer se konstigt på dig, men det hjälper dig att acceptera att du är så himla bra
Det finns ingen som är så bra på att vara du Frida! Glöm aldrig det💝
Starkt av dig! <3
Jag blir så inspirerad av din blogg med alla inredningstips och inlägg om smink och ditt liv i allmänhet men det är dina ärliga inlägg om livet i stort som har gjort att jag fastnat så för din blogg, jag känner helt enkelt igen mig. Kan verkligen känna igen mig i det du skriver då många av mina vänner har mindre storlekar än vad jag har men har kommit fram till att jag duger som jag är. Den tanken är inte alltid den första som dyker upp och därför känns det så bra att få läsa att även du brottas med samma saker ibland.
men wow, vilken fin kommentar! TACK! jag har haft ätstörningar under jättelång tid av mitt liv och det är ett hjärnspöke man aldrig blir riktigt botad ifrån. riktigt jobbigt stundtals.
Ärligt, (som alltid) härligt, starkt OCH befriande. Tack, Frida! <3
Tack Zara! <3
Jag förstår hur du känner dig! Så himla dumt att behöva känna så. När jag ser andra kvinnor med former tänker jag ofta att de är vackra, och detsamma tänker jag om dig. Men det är så himla svårt att känna sig nöjd själv och att inte jämföra sig med andra.
En sån himla mysig kväll ni verkar ha haft! Jag o min kompis som också har barn har pratat om att se den filmen, men nu e jag så trött och känner mig supergravid så tror inte jag orkar. Det som lockar mig mest med bio e biopopcorn och Coca! 😝
Tack, vad fin du är! Ja, dessa hjärnspöken! Angående filmen tycker jag du ska unna dig att se de under en maratonamning någon gång där i oktober/november! =)
Tack för ett starkt inlägg! Dig måste jag ju följa. 😉 Om viktkamp vet jag ingenting, men om andra kamper förstås. Jag har kämpat mycket med t ex blygsel och barnlöshet. Men på den här sidan 40 har jag väl ändå lärt mig att det aldrig är hur man HAR det, utan hur man TAR det som räknas, och man blir lyckligast (och troligen sundast) om man betraktar sig själv i all sin ofullkomlighet med kärlek och överseende. Njut av din härliga livsbejakande personlighet, och keep blogging! Kram från den milda
Tack fina och milda du! <3 Så är det ju, alla har vi vår kamp. Ingen är skonad från hjärnspöken, komplex eller osäkerhet. Hoppas du stannar kvar här och tittar in då och då, för dig vill ju jag inte tappa bort! Kram på dig
Vet du, jag tycker det är så himla bra att du skriver det här inlägget; just för att du är så fantastisk på allt du gör med jobb, politik, blogg, familj, flärd, allvar – det kan vara terapeutiskt både för dina läsare och för dig själv att förstå att trots att man VET att man duger och är bra, så kommer det ändå hjärnspöken och dippar ibland. Det är ok. Man får försöka ta sig igenom, för på andra sidan så väntar ju ändå den där braiga personen som man är, oavsett om man är plussize, för small, för blyg, för kort eller vad det är. Ingen människa är stark hela tiden, men efterhand bygger man upp en stabil grund som finns där, även om det svajar lite med självförtroendet emellanåt.
Vilken fin kommentar och det har du rätt i! Jag tänker att systerskap enklast skapas genom att man ser att liten stor, känd, okänd, rik, fattig, smal, tjock, ja alla bär sina osäkerheter. Om inget annat är det viktigt för mig att få en bra självkänsla för att föra över det till min dotter. Kram på dig