Halva släkten på min mammas sida var och är judar. Då min morfars mor gifte sig med tyska, ickejudiska män, levde familjen inte heller på ett judiskt sätt. Min morfar växte upp i Berlin under andra världskriget. Han har levt med bombräder och hans barndom var inte alls särskilt olik den barndom barnen i Aleppo, Syrien har fått genomleva. Min morfar har sett Hitler på riktigt och det är ett underverk att de undslapp gaskamrarna, koncentrationslägrena och en ond bråd död.
Jag har alltid haft en stor längtan efter att lära mig mer om judendomen och den längtan har blivit särskilt stark sen jag fick barn. Jag vill att hon ska veta sin historia. Att hon ska ha möjlighet att fortsätta berätta om det fruktansvärda som drabbade människorna i koncentrationslägrena. Hon ska veta att även hon har judiskt blod och att de är ett under att hon lever, med tanke på hennes gammelmorfars livshistoria.
Min mamma är engagerad i svenska kommittén mot antisemitism och ger oss gärna berättelser från förintelseöverlevare. Senast fick jag denna vackra och helt igenom fantastiska bok. Fiolen från Auschwitz (här) är en gripande berättelse om en man som överlever förintelsen och koncentrationslägrena genom att snida en fiol åt en nazistisk general. Om detta må vi aldrig sluta berätta. Om detta får vi aldrig sluta prata. Detta får aldrig glömmas. Och det är mitt, men även ditt ansvar. Det är ett underverk att vi lever i Sverige idag, ett land som inte upplevt krig på 200 år. Vi kan inte ens föreställa oss den livslånga svärta som för alltid finns kvar djupt någonstans i människor som sett kriget, döden och tortyren. Detta gäller människor oavsett etnicitet, religion eller annan bakgrund.
Du bär ett ansvar att stå upp för mänskliga rättigheter och inse privilegiet i att du aldrig behövt våldtas framför ditt barn, eller se din pappa halshuggas framför dina ögon eller uppleva den fruktansvärda smärta som tortyren utsatte din kropp för. Du har inte känt lukten av bränt skinn, ruttnade kroppar och stanken när det inte längre finns rent vatten. Du har inte hört suset från en vinande bomb och sen känt den enorma tryckvågen genom ditt bröst när den slår ner. Du har inte hört skriken från mammorna vars barn blev begravda eller från tjejkompisen som kidnappades och slets bort av terrorister ut i den mörka natten.
Och att få leva i Sverige idag förpliktigar. Det förpliktigar oss till att vara goda människor, öppna, vidsynta och snälla. Det förpliktigar.
Jag håller med; trots stress, förkylningar och alla andra livets malörer så har vi dragit livets vinstlott som fötts här i ett tryggt land och det ska man aldrig upphöra att vara tacksam för. Det är inte för att vi är så himla bra, utan att vi haft tur och då ska man vara snäll, precis som du skriver.
Min 101-åriga svärmor satt i Ravensbrück under kriget och kom hit med de vita bussarna. Flera i familjen (som inte var judisk) dog i Auschwitz. Och man trodde ju, något naivt, att dessa fasor var något som hörde historin till men så är det ju sorgligt nog inte.
alldeles förfärligt att överlevare än är i livet och att det samtidigt finns förintelseförnekare. Helt förfärligt.
Vill gärna låna boken om jag får?
KLART!