Minns du min lista på mina hundra mål och drömmar att nå? Nu kan jag checka av den mest betydelsefulla punkten av dem alla. Nämligen nummer 23, ”att höra Estrid säga att hon älskar mig”. Hon säger det nu. Att hon älskar mig och att hon har saknat mig. Första gången hon sa det trodde jag att jag hörde fel. Hjärtat liksom stannade upp i någon sekund innan hjärnan sa till att jo, det var sant. Jag säger till henne att jag älskar henne, varje varje dag. För jag älskar henne till bristningsgränsen.
Att få höra mitt eget barn säga att hon älskar mig ger mig lyckorusningar i kroppen och blodet blir alldeles varmt. Lite som när man var fjorton år och förälskad. En obeskrivlig bubblig känsla som exploderar från hårbotten ner till tårna på en mikrosekund.
När hon säger att hon älskar mig vill jag lägga mig i fosterställning och gråta, men hur skulle det se ut? Flickebarnet hade fått trauman, men det är ändå så man vill stortjuta. Samma känsla får jag varje dag när jag hämtar henne på föris och hon ropar från andra sidan rummet ”det är min mamma” och så springer hon till mig. Då blir jag så förbaskat stolt över att jag är hennes mamma. Och titta på bilderna, vilken skatt. Det är det vackra med bloggen att man kan följa tiden. På den första bilden var jag skör och undrade om det någonsin skulle kännas rätt. Nu känns det inte bara rätt, nu känns varje dag som en välsignelse.
Och som körsbäret på toppen, en rundkindad sprallig två-åring som säger att hon älskar mig och gnuggar sin panna mot min. Aldrig har man väl fått känna på kärlek större än denna?
