När någon säger att de behöver passion i en relation förstår jag verkligen ingenting. Jag är inte alls särskilt intresserad av det. Jag vill inte ha det eldigt och intensivt, stora toppar och dalar, passion och bråk. Jag vill ha det lugnt, stabilt och skönt. Jag förstår inte att man måste ha en eldig relation för att den ska kännas. Det är precis som att man inte vågar tro på kärleken om den inte slits mellan eld och iskyla. Jag är så nöjd att vara i en relation som bara är. En riktigt bra relation för mig är underbar ibland, svår ibland med den stora majoriteten av tiden är den ok. Det låter kanske tråkigt, men det är det inte.
Jag måste inte känna fjärilar i magen varje gång jag tänker på David. Det är rätt mycket begärt efter 10 år tillsammans. Istället känner jag, varje gång jag tänker på David, trygghet och lugn. Jag är trygg i vår kärlek, i hans kärlek till mig, vår relation är inte upp och ner och destruktiv, istället är det den trygga famn jag får komma hem till varje dag. Och vakna upp i varje morgon.
Jag behöver inte konflikt för att hålla relationen levande. Min relation hålls levande just på grund avsaknad av alla destruktiva relationsmönster. Ibland tänker jag att det kanske är en mognadsfråga. Att när man är yngre behöver man stormiga relationer för att man måste få starka kärleksyttringar för att våga tro att den andre är kär i en. Problemet är att det även följs av starka negativa känslor, hetsiga gräl och sårande ord. Då blir det en ond spiral. För varje gräl naggas tryggheten i kanten och man får ett än större behov av starka kärleksyttringar när allt är bra. För mig är de bara destruktivt.
Jag trivs väldigt bra med att vi är stabila, lugna och trygga med varandra. Att saker och ting bara är. När vi bråkar är det inte tredje världskriget och försoning är lätt att skapa. Jag behöver aldrig oroa mig för vår framtid eller vad David egentligen tycker. Min självkänsla är stark och jag vågar lita på att jag är hans allt. Han älskar bara mig. Det finns ingen annan för honom. Och han kan givetvis känna likadant.
Nej, konflikt och passion är inget för mig. Jag associerar det med något negativt och stormigt. Jag vill ha lugn och ro i min relation, en grundmurad trygghet och en stark vänskap och kärlek istället.
Är nog som dig, tycker inte heller om när det är stormigt och bråkigt. Mår rent av dåligt av sånt.
japp, jag vill bara ha lugn och ro.
Ja håller me dej 🙂
great minds think alike! =)
Håller verkligen med!
skönt, då är jag inte helt ute och cyklar med andra ord! =)
Helt enig!
puss!
Förstår nog inte varför konflikt och passion måste gå hand i hand. Jag vill hemskt gärna ha passion, längta och känna mig nipprig emellanåt. Jag gillar att känna i en relation! Passion får man absolut inte genom konflikt för mig, det söndrar bara och förstör. Jag tänker att passion kan vara väldigt mycket och otroligt personligt men den måste finnas där, inte alltid men den måste få blossa upp då och då.
Kanske det är en definitionsfråga. Passion för mig är starka, något överdrivna känslor, som efter en längre tid i en relation inte längre kommer naturligt. Då måste den manas fram genom konflikt så att man kan få ha en passionerad återförening sedan. Att längta, känna saknad och att kärleken bubblar upp ibland tycker jag också är viktigt, men tänker att det är just kärlek och inte passion. Passion hör mer nyförälskelsen till