Förlossningsdepression och hur jag klarade den

Som jag berättat tidigare fick jag, efter min förlossning, en förlossningsdepression. Det är nu lite mer än ett år sedan jag började behandla min förlossningsdepression och jag tänkte att det nu är dags för en lite uppdatering.

Runt november/december 2015 fick jag omgående en tid hos mödravårdspsykologerna i Malmö. Jag fick träffa en psykolog som remitterade mig vidare med förslaget att jag skulle börja medicinera med antidepressiv medicin. Jag vägrade, jag upplevde sådan otrolig skam inför att jag skulle äta medicin. Jag som ju är så stark, så kapabel. Men efter samtal med David valde jag att prova. Effekten var fantastisk och jag är otroligt glad att jag började med medicinen. Sanningen är den att jag nog borde ha börjat med sådan medicin långt innan jag ens blev gravid, för medicinen hjälpte med annan ångestproblematik som jag länge levt med.

Det här är bara min berättelse, och varje människas berättelse är unik. Det är inte säkert att du kommer ha liknande upplevelse och mina ord är inte en läkares. Men min personliga upplevelse av att äta antidepressiva är att jag blivit en aning avtrubbad. Jag känner fortfarande stor glädje och kärlek men jag blir inte ledsen, saker bekymrar mig inte och jag får inte längre ångestpåslag. För vissa kan det vara skrämmande att bli lite avtrubbad men för mig har det bara varit otroligt skönt. Innan var det som om tankarna var en bisvärm i huvudet som bara körde runt runt utan någon som helst paus. Nu, är det som att alla bina flyger simultant i en fin cirkel. Det är som att mitt huvud fått en paus.

För en tid sedan testade jag att gå av medicinen, men det funkade inte. Den sköna känslan i huvudet försvann sakteligen och jag upplevde att jag kände som förr i tiden och gick tillbaka i samma tankespår. Så därför påbörjade jag medicineringen igen. Och jag är otroligt nöjd med det beslutet. Jag känner ingen skam för att jag äter antidepressiva istället känner jag sådan stolthet över att jag vågade söka hjälp och ta emot den. Det känns som jag fått livet tillbaka och jag är energisk, glad, bekymmersfri och framförallt mer harmonisk. Det innebär inte att jag går runt som med en kastrull på huvudet och saliv som sakta rinner ur min slappa leende mun. Jag blir fortfarande stressad, sur, arg eller ledsen men de reaktionerna är proportionerliga. Känsloyttringarna är inte så otroligt starka och de tar inte över mig som förr.

Med detta inlägg vill jag visa dig att det finns hjälp att få, att man inte behöver må dåligt och framförallt att det inte är skamligt att behöva be om hjälp. Jag var en riktigt fårskalle som var emot det förr, för gud vilken livskvalité jag har idag.

Det är än idag lite jobbigt att tänka på min förlossning och förlossningsdepression. Jag känner att jag förlorat något jag aldrig kan få tillbaka, nämligen den första tiden med mitt första barn. Men samtidigt vet jag att det inte finns något jag kan göra för att vrida tillbaka tiden. Å andra sidan är jag på något sätt glad att det hände för nu i retrospektiv är det uppenbart att jag nog under en längre tid hade depressiva tendenser. Och den glädje, harmoni och livslust jag har idag är enorm. Lite som en nyfrälst vill jag vakna på morgonen, öppna fönstret och yla ”jag vill tacka livet”. Ja, lite så.