Det här var en jättefin bok tycker jag. Annorlunda på något vis. Inte bara på grund av hur boken är uppbyggd, där dialoger ideligen bytes om mellan de olika karaktären utan även själva handlingen. Khemiri har ett sätt att kunna beskriva en person så det känns som man inte bara känner dem, utan kan känna på dem. De blir väldigt verkliga. Jag ser personen framför mig och kan nästan känna hur de känns, hur det luktar och låter.
Boken handlar om att författaren intervjuar massa olika människor för att ta reda på vad som egentligen hände med Samuel. Varför gjorde han det som han gjorde. Var det på grund av ett krossat hjärta? En mors misstag? Den bästa vännens svek? Var han sjuk? Eller egentligen bara väldigt frisk? Boken berättar om kärlek på ett annorlunda och innerligt sätt. Jag älskar verkligen när böcker är innerliga. När de känns i hjärtat och man läser klart sista sidan, slår ihop boken och lägger den på sitt bröst och andas ut långsamt. Så ska en bra bok sluta.
