London, den tredje dagen, med en riktig bildbomb

Luta dig tillbaka, brygg en kopp kaffe och förbered dig. Detta blir ett långt inlägg. För på vår tredje dag i London gick vi upp tidigt och tog oss mot bussen som skulle köra alla glada mugglare till Harry Potters förlovade land. Till Warner brother studios utställning ”the making of Harry Potter”. I enorma hangarer spelades filmerna in och nu när filmerna är färdiginspelade kan man som besökare gå igenom alla platser, se de riktiga kläderna, prylarna, fordonen och djuren. Och mycket mycket mer. Vi tar en titt!

På bussen visads såklart en Harry Potter film.

Framme!

I väntan på att bli insläppta tittade de här på oss.

Harry Potters lilla skrubb!

Först kom vi in i stora hallen på Hogwart’s. Där de äter middag och sånt ni vet.

Alla lärarna och sorteringshatten.

Från den fina Julbalen.

Inte klokt hur många människor som arbetat på de här filmerna genom åren. Bara de som byggde och jobbade i enheten ”construction” bestod av 300 personer. Alla kläderna designades och syddes av klädteamet, hattar, skor och handskar gjordes för hand. Rum efter rum var mer storslaget än det innan och vi bara tjöt, gapade och skrattade. Man blev helt enkelt hänförd.

Inne i Dumbledores kontor hittar man alla de här lustiga prylarna.

Här finns Harry Potters alla minnen!

Labbet som de har i skolan där de lär sig potions och gud vet vad. I detta rum finns tusentals glasflaskor. Sen har man till filmen köpt tusentals små plastdjur som man sedan för hand klippt och skurit i, satt till fjädrar, tänder och ben. Allt för att ge dem den där ”monsterfoster i vätska”-looken.

Här är väggen i korridorerna. Ser ni att två ramar har greenscreens istället för en tavla. Det är för att man sa kunna trickfilma rörelser i ramen. Dör så coolt allt var!

Hur snyftig blir man inte av den här bilden. Den allra första bildrutan som någonsin filmades till en Harry Potter film och under, den allra sista bildrutan. Filmad 10 år senare.

På väg!
I en stor tåghangar hittade vi Hogwarths expressen!

Här är de gulliga men mycket skrikiga små växterna!

Diagon alley! Inte klokt vad fräckt det var att få gå runt där.

I ett rum svämmade väggarna över med detaljerade ritningar på allt som senare byggdes. Oavsett om det var hus, byggnader, ramper, farkoster, bilar eller små finurliga trollkarlsprylar.

Här har ni slottet. Uppbyggt i en stor modell som gjorde att regissören kunde föra in små små filmkameror in i slottet för att mäta vinklar så att klippningen sedan blev exakt. Tänk vilket arbete som ligger bakom allt detta. Man blir helt knäsvag!

En trollspöbox för varje medarbetare till filmerna. Och kan ni tänka er bland alla dessa tusentals boxar hittade vi Daniel Radcliffes egna box.

Självklart spenderade vi en lång stund i shoppen som var fylld av skoluniformer, caper, spön och osynliga mantlar. En liten pojke, solklart HP-fan, svepte omkring med cape och runda glasögon och vände sig till sin mamma och sa ”mummy, I think I’m getting a bit carried away”. ”Yes dear, you are” sa hans mamma fnissigt. Världens gulligaste någonsin!

Efter många härliga timmar åkte vi sedan tillbaka in till London. Vi hade blivit rekommenderad en italiensk resturang vid Piccadilly circus som serverar tapas. Och bara kolla skyltfönstret, det bådade gott. Och om det var gott sen. Herregud vad vi åt. Pizzor, pastarätter, köttbullar och antipasti, lamm och fisk, mozzarella och bruschetta. Allt var det godaste ever. Jag kan verkligen varmt rekommendera ett besök på San carlo Cicchetti, 215 Piccadilly

Retaurangen var varm, stimmig på det där härliga mysiga sättet, fyllt med italienska servitörer och glada gäster. Överallt dignade borden av utsökta rätter och man kunde se in i det öppna köket, vars disk var överhopad av korvar och frasiga bröd.

Detta var vår sista kväll i London. Världsklass på den här resan, ja det var vi alla överens om. Dagen efter skulle vi åka hem och trötta, mätta och mycket nöjda återvände till vårt hotell. Det tog tre röda sekunder sen sov vi alla ikapp. På morgonen antyddes det att jag hade snarkat, vilket jag definitivt inte tror en sekund på för själv hade jag ju inte alls hört något. Kanske det var ett bevis på hur gott jag sov. En totalt tyst och drömlös natt där det kändes som jag somnade och vaknade i exakt samma sovställning med hotellkuddens avtryck kvarlämnat på kinden.