På Cecilia Blankens blogg hittade jag en gång den här vackra dikten om kärleken, skriven av Maria Wine. Den utgick ju igår så ni får den idag istället, när kärleken till min man och barn är återställd, gårdagens middag blev toppen och söndagssteken är bortglömd.
Den dagliga kärleken
Kärlek
men inte den som springer
på glödande fötter
till och ifrån snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande
inte den som lever högt på ständigt
smärtsamma avskedstaganden
utan den kärlek som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att frukta:
dödens
Kärlek
men inte den som knappast har hunnit stilla sin längtan
förrän en ny uppstår
inte den hetsigt hetsande
oftast mer plågsam än ljuvlig
inte heller den ångestfulla kärleken
som är rädd att bli bränd
och samtidigt rädd att inte få brinna
utan den milt flödande kärleken
den som vågar vila
och när tid är
störa den utvilande
Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värnar och den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje
De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värken inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut i irritationens snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv-
detta är kärlek.
