Ni vet ju att vi ofta har söndagsmiddag i min familj. Ibland hos oss, ibland hos mamma och pappa och igår var vi hos min syster och hennes sambo. Och deras hund såklart! Inte klokt vad jag blivit kompis med den sötnöten. Jag älskar allt hemma hos min syrra, hon har sjukt bra öga för inredning och allt passar liksom ihop. Så är det inte hos oss känner jag. Här är allt lite hipp som happ, men hos henne är allt så enhetligt. Allt hör ihop. Deras sovrum är inbjudande och överallt står gröna växter som 1) fortfarande lever vilket de inte gör hos oss och 2) står i snygga krukor vilket de inte heller gör hos oss.
Ovanför sängborden hänger konst som min farbror gjorde för många år sedan.
I vardagsrummet stod ljusen tända och bordet var dukat. Vi blev serverade hemgjord chiligryta som kokat i hur många timmar som helst. Det åt vi med bröd och det var hur gott som helst. Jag tog fram min inre Leila och slog på stort och bakade en chokladkaka som enligt receptet skulle vara en ”chokladkaka extra allt” och det var den utom möjligtvis extra god. Den var inte äcklig, men den var mer ”meh” snarare än ”wow”. Men även solen har sina fläckar och jag kan ju inte lyckas var gång! 😉 Nej, men ärligt så är det ju faktiskt så ibland att man lyckas och misslyckas. Förr hade jag gjort värsta grejen av mitt misslyckande (!) men nu så är jag chill. Rycker mer på axlarna. Det är en skönare inställning tycker jag. Men, åter till söndagsmiddagen.
Kvällens samtalsämnen handlade, som vanligt, om gamla minnen. Vi kan prata ihjäl oss på gamla minnen. Stackars våra pojkvänner som får lyssna när vi walk down memorylane och pratar om sånt killarna inte vet någonting om. Vi pratar också alltid lite politik, lite deeptalk (idag blev det om döden och begravningar) och såklart, mellon! Vi är ju stora mellofan i min familj. Igår såg alla andra chansen på vars ett håll men vår smskedja hölls varm. När David slog på sin telefon i morse hade han 156 oläsa sms. Jag vet, det är inte normalt. 156 sms som avhandlade ola salos slips, ginas klänning, alla bidrag i D-E-T-A-L-J. Borde jag klippa Ann-Charlottas frisyr, var Panetoz verkligen bättre än Molly, har pappa rätt som säger att den är tanvarning på mig som tycker Samir är charmig och sådär höll vi på hela kvällen. Och under söndagsmiddagen fortsatte mellopratet. Vi lyssnade på alla bidrag som gått till final och så blev det spontandans där Estrid tog täten. Hon har tydligen blivit hemskt förtjust i Dolly style. Med tanke på att hennes far har ypperlig musiksmak (läs svår) så lär hennes förtjusning för trallvänlig pop komma i rakt nedstigande led från yours truly.
Vid åtta traskade mor och far de femton minutrarna hem till sig, jag och David tog en sovande Estrid i vagnen och traskade de fem minutrarna hem till oss och syrran tog en kvällsprommis med vovvsingen Asta. Väl hemma nattade vi om Estrid i hennes säng, jag gjorde en stor kopp te, bloggade lite från matsalsbordet och David låg på soffan och såg ikapp mästarnas mästare. Sen gjorde jag en kopp te och gick och la mig med min bok och det blev på alla sätt ett bra avslut på denna helg.
Denna vecka är hur himla rolig som helst. Den stora tjejkvällen är på tisdag och jag har en debattartikel som ska publiceras i Metro på tisdag, tillsammans med andra feministiska liberaler. På fredag ska mamma följa med mig och Essie till kyrkans barntimme och det ska bli fint att visa upp för mamma vad vi gjort alla dessa fredagar. Sen har vi såklart mellofinalen som ska tittas på tillsammans med Sara och Andreas. Vi funderar nu på avancerade bettingsystem och vinster här hemma. Estrids kusin och faster kommer på besök på lördag och på söndag har Liberalerna Skåne årsmöte i Lund och dit ska jag såklart. Där emellan har vi några lugna oplanerade dagar. Det blir ju bäst så, med variation av lugnt och intensivt, bortagalej och hemmamys, Så trivs jag bäst.
