Klockan är halv nio och alla gästerna har precis gått hem. Jag har redan hoppat i min pyjamas och sitter nu i soffan i min morgonrock och jag är sådär skönt trött. Det har verkligen varit världens bästa påsk och det kommer ett inlägg med bilder från vår dag. Men jag kände att jag ville sätta mig ned framför datorn på studs. Påskafton förra året var bedrövlig och därför var det viktigt för mig att ta revansch. Att denna påsk skulle vara härlig, rolig och fylld av skratt. Det blev precis så. Hela dagen har jag som gått runt med ett leende för jag är så tacksam för precis allting just nu. Jag har kunnat gå vidare från min kämpiga tid och känner enbart styrka och tacksamhet idag. Förra året var jag en svag spillra, mil ifrån den jag egentligen är, ledsen och förvirrad. Idag känner jag mig lugn, glad och trygg. Och stark!
Estrid sover i sin säng och David stökar runt lite och plockar undan det sista från vår middag. Jag hör hur han tömmer och fyller på diskmaskinen, stoppar tillbaka glas i vitrinskåpet och slänger servetter i tvättkorgen. Jag blir alldeles tårig när jag skriver det här. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att de där uttrycket, what doesn’t kill you makes you stronger, verkligen stämmer. Vår familj. Så stark och modig. Vilket liv man ändå lever va? I stunder som dessa förstår jag inte hur jag någonsin kan klaga. En härlig långfredag, fylld av glädje och vänner. En påskafton i vår lägenhet vi trivs i, omgivna av familj, möjlighet att bjuda på god middag och timmar för många långa samtal. Det viktigaste är det som aldrig går att mäta på sociala medier. Som inte går att ta på. Kärleken. Tryggheten. Hälsan. Har man det är man rik. Resten är bara petitesser.
