Vad jag lärt mig om kärleksrelationen under mitt första år som förälder

1. Nu är det slut. Men det nya blir bättre.
Att få barn blev för mig ganska sorgligt, när det kom till hur jag såg på min och Davids relation. Det kändes som vi hade gjort slut och jag saknade vår gamla relation. Det nya var så kaotiskt, fyllt med tjaffs och tankar på om vi någonsin igen skulle somna ihop, äta ihop och ha kul ihop närvarade ständigt. Vår tvåsamhet är över. Det är den faktiskt. Men nu är vi tre, sammanfogade, och ibland gör vi saker på tu man hand, men bara två är vi inte mer. Det är ok att sörja det.

2. Att lära känna sin partner
Detta kan ju vara både på gott och ont. men skämt å sido, jag har älskat att få lära känna en ny sida hos David. Pappan David. Efter 8 år tillsammans vet man allt om varandra, och nu, något helt nytt. Det har verkligen varit en ynnest.

3. Det är sant som de säger
Ja, det blev precis så som alla säger. Kärleksparet Frida och David blev föräldrarna Frida och David. I ett kaos av sömnlösa nätter, smutsiga t-shirts, otvättat hår och hastiga vredesutbrott var romansen allt annat än närvarande. Men, det är OK. Det behöver inte vara the end of the world. Riktigt kärlek rostar inte ihop av 6 månader av smutsiga hårtestar, matrester i urringningen och ensamtid bestående av att man skiter. Det blir bättre. Nu kan vi somna ihop, äta ihop och ha egentid utan barn (på en plats som inte är toaletten). Det är så slitigt som man kan tro, men det är bara att rida ut vågen och se ljuset på andra sidan.

4. Jämställdhet är A och O
Nu sätts jämställdheten på prov. När man får barn ställs det på sin spets. Nu gäller det att båda föräldrarna tar i och handlar, städar, lagar mat, tvättar, torkar bajs, tar vakna nätter, gör välling, ger ersättning och allt annat praktiskt. Annars går mamman under. Att ha ett spädbarn är ett heltidsjobb i sig själv. Och båda kommer vara slitna och trötta, kanske lite griniga och sura. Men hellre lite sura ihop än att den ena är in-i-väggen-trött. Jag och David tog alla vaknätter tillsammans. Hemskt opraktiskt, men det var sådan tröst att vara två. Den mörka natten kunde kännas skrämmande.

5. Ni vet bäst
Du och din partner ska göra det som passar er bäst. Vad ”alla andra gör” är bara hittepå och det finns inga magiska lösningar. Våga lita på att ni älskar varandra, känner varandra och tillsammans kan ni hitta rätt.

6. Var din partners största fan
När man är småbarnsförälder är det lätt att tycka det är orättvist. Ska han verkligen träna nu igen? Ska hon få sovmorgon igen? Allt blir så himla mycket mer harmoniskt om man är varandras största fan. Kanske det i stunden är slitigt om David tränar på kvällen och jag har Estrid hela dagen och hela kvällen, men alternativet, att han inte tränade och inte fick en chans till egentid och återhämtning, kanske på sikt hade blivit mer slitigt. Jag kanske får tre sovmorgnar på rad men för David är det kanske värt det för jag blir återhämtad, gladare och hemmet blir mer fridfullt. Det är avvägningar som varje familj själv bäst avgör. Men föräldraskapet är så fyllt av tvivel och skuldkänslor, så var din partners fan och lyft varandra.

7. Stressa inte
Det var ett jäkla tjat om det där saaaaaamlivet. ”Hur gåååår det”, frågade barnmorskan och la huvudet på sne. ”Det är viiiiktigt att komma igång med saaaaamlivet”. Jag tror inte på det. Jag tror inte att sex är sådär sjukt viktigt under den kaotiska första tiden med bebis. Och även om det nu skulle vara så himla viktigt så är det läskigt med sex efter att man fött barn och det är ok. Kärleken försvinner inte för att man inte kommer igång med det där jäkla samlivet på en gång. Tvärtom kanske kärleken kan få sig en törn om man pressar sig till det allt för tidigt. Så stressa inte. Bli inte orolig om det är något fel på dig eller på er, för det är det inte! Kärleken står pall.