Åh, igår kom jag hem till min lilla familj. Det var underbart att få slänga upp dörren och komma innanför dörren. Där det luktar hemma, med alla ens saker och framförallt en liten Estrid. På vägen hem ville jag bara telepatiseras hem. Jag kunde inte vänta en sekund till. Jag har nog aldrig längtat efter en person som jag längtade efter Estrid. Det kändes som hela bröstet skulle sprängas av längtan! Jag har haft en jättefin resa med min mamma och syster och har såååå mycket att visa er. Men, det får bli senare för bilderna måste sorteras och redigeras och det hinns inte med idag, för jag ska nu iväg och delta på en nationell skolkonferens som hålls här i Malmö.
Jag har ett hår att föna, en outfit att välja och en man och bebis och kyssa hej då. Sen är det politik hela långa dagen, ja egentligen hela långa veckan för jag har något varje kväll denna vecka nu. Det blir att kavla upp ärmarna och försöka se ljuset i tunneln och balansera livspusslet bäst det går. Det ska nog gå så länge jag är nöjd med good enough och inte strävar efter perfektion.
Vi hörs sen och vet ni, HERREGUD vad jag saknat er. Hela resan har jag sett, hört och upplevt saker där jag bara känt att jag måste berätta det här på bloggen.
Åh, ska bli så spännande att få ta del av allt du sett, upplevt och tänkt men finast i det här inlägget är ändå hur du beskriver längtan efter Estrid och det som är hemma. Så härligt!
det var världens bästa att få komma hem till den lilla gullisen! <3