5 sätt att motverka prestationskrav

prestationskrav

Jag sitter på tåget mot Stockholm och jag har en klump i magen. Prestationskrav. Samma klump jag alltid hade inför en tenta på universitetet. Prestationskrav. ”Gode Gud, måtte jag klara det”. ”Bara detta är över, då mår jag ok igen”. PrestationsKRAV! Jag är förvånad över denna klump eftersom jag, när jag stod med min juristexamen i handen, lovade mig själv att aldrig mer ha ångest. Att istället våga lite på min potential. Och framförallt, att aldrig koppla ihop resultat med mitt värde som person. Lik förbaskat sitter jag här och oron gnager. Men året är inte längre 2008 och jag umgås inte med salladsknaprande, betygshetsande juriststudenter med pärlörhängen. Jag är inte längre i en situation där jag hetsas, jämförs och pressas av en viss studiekultur. Året är 2016, jag är 30 år, någons mamma och framförallt en färdig jurist med resultat och domar som talar sitt tydliga språk – jag är bra på det jag gör. Och även om jag inte skulle vara bra på det jag gör eller presterar så är JAG bra. Värdefull. Viktig. Jag sätter P för detta nu! Ingen oro eller ångest ska få vara i mig. Ingen klump ska få göra så att magen svider och en föraning om tårar finns. Men, jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att du känner igen det här. Prestationsångest. Rädsla för att misslyckas. Att vara fel. Och om du inte alls känner igen dig så ställer jag mig upp och applåderar för dig. För du har helt rätt. Men tillbaka till dig, du nerviga prestationsprinsessa och prins. Låt mig ge dig mina råd för hur du hanterar den här besvärliga klumpen i magen. Inte för att jag är någon guru på området, utan för att jag själv behöver påminna mig om dem precis just nu.

1. Vad är det värsta som kan hända?
Ja, vad är egentligen det värsta som kan hända. Jag klarar inte provet, du klarar inte körkortet eller får kritik av chefen för en presentation hen inte är nöjd med. So what? So what! Ingen dör. Ingen blir sjuk. Jag förlorar inte jobbet. Framförallt, ett fel eller misslyckande raderar inte alla de andra bra sakerna du tidigare gjort. Skulle man ha en chef som resonerar så, one strike and you’re out, så är det handen på hjärtat ändå ingen bra chef. Det värsta som händer om jag inte klarar provet är att jag får göra om det. Och göra om det. Och göra om det, tills jag klarar det. Men allt som är verkligt viktigt kvarstår orört trots mitt ”misslyckande”. Estrid är frisk och David med. Vårt hem finns kvar, vår bil och våra pengar på banken. Min hälsa finns kvar för det enda som egentligen skulle kunna påverka min hälsa negativt är att låta den här klumpen fortsätta invadera.

2. Du GÖR fel men du ÄR inte fel
Åh, detta är mitt bästa motto, strax efter ”skit du i mig, så skiter jag i dig”. En människa gör fel. Hela tiden. Ingen är ofelbar. Stora som små fel begår mänskligheten oavbrutet. Man kan lova bot och bättring och man kan försöka sona. Det är gott så. Men man ÄR inte fel. Mitt väsen, min person, jaget, är inte fel. Det är som att säga att man är fel i själen för att man stavar fel på grund av dyslexi, tar antidepressiva eller råkar såra en person för att skämtet inte gick hem. Om jag inte klarar provet är det tråkigt. Såklart. Jag måste göra om det vilket är trist. Min chef måste bekosta en ny resa till Stockholm, och det är trist för honom. Men trist är inte detsamma som att jag ska förgöras av känslan hur fel och värdelös jag är. Trist är helt enkelt bara trist.

3. Du gör så gott du kan
Gud, vad jag älskar mina föräldrar som haft detta som ett livsmotto genom hela min skolgång. Aldrig en enda fråga om varför jag inte hade fått si eller så resultat. Frågan var alltid om jag gjort mitt bästa och det räckte för dem. Tyvärr kunde jag inte ta det till mig när jag var yngre (och med yngre menar jag upp till för några år sedan). För i min värld hade jag aldrig gjort mitt bästa. Jag kunde alltid göra lite till, lite mer och jämfört med någon annan så hade jag
A-L-D-R-I-G gjort mitt bästa. För deras bästa var alltid så himla mycket mer bäst. Idag åker jag till Stockholm och jag vet att jag har gjort mitt bästa. Jag har studerat så mycket jag har kunnat och samtidigt skött mitt arbete, mig själv och mitt barn. Jag har studerat så mycket jag orkat men lagt ner boken när ork inte fanns kvar. Det här sadomascoistiska förhållningssättet till studier går ju nu för tiden ut på att ork alltid ska finnas. Och när den inte finns ska den framtvingas för ”att göra sitt bästa är att köra slut på sig själv”. Att krama ur den sista lilla droppen som möjligen skulle kunna finnas kvar. Men så funkar inte jag längre. Nej, nu är orken slut när orken är slut. Det är när jag rätar på ryggen, suckar och säger nu orkar jag inte mer för denna gången. Jag har gjort så gott jag kunnat med mina nu rådande förutsättningar. Som min föräldrar alltid sa ”mer kan du inte göra”. Nej, mer har jag inte kunnat göra.

4. Vad gör det om 100 år när allting kommer kring?
Det här gör inte ett skvatt om 100 år. Inte ens om 1. För guds skull, kanske inte ens om tre månader. Skaffa dig perspektiv. Ångestbubblan kan enbart existera hos den som ser kortsiktigt och inte kan skaffa sig perspektiv. Set du har framför dig, jag lovar, vid denna tiden nästa år kommer du garva åt att det här gav dig sådan ångest. Eller i mitt fall, sörja lite över att det gav ångest. När jag precis i början av min juristutbildning inte klarade av en tenta i arbetsrätt fick jag sådan ångest att jag slog huvudet i handfatet och ringde David och skrek att han skulle komma hem från jobbet. Vilket psykfall! Jag menar, okej om det hade varit i straffrätten, men arbetsrätt!? Tänk om jag hade kunnat stå där vid handfatet och istället säga jaja, jag klarade det inte. Jag gör om det och då klarar jag det. Och sen klarar jag hela juristutbildningen. Och sen blir jag biträdande jurist på en byrå i Lund och hjälper kvinnojourskvinnor över hela Skåne och är en SUPERSTAR! *slänger med hästsvansen.* Då hade stackars David sluppit ila hem från jobb och jag hade sluppit bete mig som någon som precis fått veta att mannen är död, barnen har stuckit, huset har brunnit ner och chefen har gett en sparken. Den där tentan i början av 2009 lär inte gå till historien och om 100 år vara en särskilt betydelsefull händelse.

5. Jag är i vart fall en bra person
Ibland brukar jag faktiskt tänka så. Om jag gör fel eller någon blir sur eller arg på mig så tänker jag att jag i alla fall är en bra person. Jag kanske inte klarar provet men jag är en bra mamma. Vad är viktigast för mig? Definitivt att vara en bra mamma. Jag kanske klarar ditt eller datt, har det ena eller andra, gör si eller så, men jag är iallafall ingen rövhatt.

Och om inga av dessa tips hjälper dig det minsta kan du alltid göra som jag gjorde inför tentorna på universitetet. Jag läste dödsannonser. Inget visar så tydligt att saker och ting kunde ha varit värre…
prestationskrav

6 Responses

  1. Caroline skriver:

    Ville bara önska dig stort lycka till på provet!
    Hoppas du har det bra i Sthlm 😉
    Kram

    • Frida G Svensson skriver:

      tack fina du! nu är provet avklarat och svaret kommer imorgon. men jag kan iallafall slappna av lite.

  2. Irene skriver:

    Frida, det här var ett av de bästa blogginlägg jag läst någonsin! Jag tror att vi är många som lider av (i mitt fall: ‘lidit’) av duktig-flicka-syndromet. Det här önskar jag att jag hade läst när jag var ung.
    En sak som jag tänker på numera när jobbet blir lite överväldigande är att “denna dagen har också ett slut”. Hur jobbigt det än är, så tar dagen slut, och imorgon är en ny och annan dag. Plus att jag också kommit till insikten att jag är bra som jag är. Inte bäst på allt, men good enough. (Och i vissa fall lysande, sa hon blygsamt).

    • Frida G Svensson skriver:

      oj tack! vilket beröm! Det är viktigt att man alltid alltid pratar om detta tänker jag för det har på något sätt blivit att det är “normalt” att vara duktig flicka. Men det är inte normalt, det är ju bara jobbigt.

  3. Asa skriver:

    Nu läste jag ju det här lite för sent….. Men, hoppas och önskar att allt gick väl!
    Som Irene ovan skrev; ett väldigt bra inlägg. Det ÄR inte lätt att alltid vara bra (eller bäst!) vad det än vara ma. Det är ett väldigt prestationskrav i samhället idag. Ända maste man finna en balans där.
    Har själv (fortfarande) stora krav pa mig själv och man behöver det ju ocksa för att utvecklas. När du skrev óm dina föräldrar kände jag igen mig (oss) där. Vi pressade aldrig vara barn skolmässigt (vad som annars är väldigt vanligt här i Tyskland med ett mer segregrerat skolsystem) och det var nog det basta sättet när man ser pa resultatet.
    Sa, hur det än gick igar/idag, du är duktig även sa!!

    • Frida G Svensson skriver:

      Jag tycker faktiskt inte man behöver krav på sig själv för att utvecklas. Mål och drömmar, ja, men inte krav. Jag tycker faktiskt krav är något sjukt onödigt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *