Förrförra helgen lös solen stark och vi hade lite gammalt bröd i skåpet. Perfekt dag att introducera Estrid din den mycket Malmöitiska grejen ”mata ankor i parken”. Alltså, ALLA barn i Malmö har nog någon gång gjort detta. Det är en sådan samlingsplats och varje helg ser man brödlastande familjer i Pildammsparken och Slottsparken. Estrid var så rolig och modig och sprang efter ankorna och skrek ”anka kom”. De kom inte!
Vårt bröd var SÅ hårt att jag fick slå det mot marken för att få bitar. Vårt bröd var så hårt att jag skar mig på handen när jag försökte dela det. Högkvalitativt surdegsbröd lämpar sig inte för ankmatning. Det får bli ett sladdrigt rostebröd nästa gång.
Ahhh vilken njutning det var att få gå med en finlatte i handen och solglasögon på nästippen!
Och vårskor! Converse är ett säkert vårtecken (här)!
Här försöker vi visa vår innerliga kärlek. Jag kramar ömt om barnet och barnet försöker desperat ta sig ur kramen. Oroväckande oro hon har i blicken här. Herregud, när blev min tvååring en tonåring som föraktar moderskärlek!?
Sen blev det lunch på stan med chevrépizza till Estrid och David, och chevrésallad till mig. Då vart det muntrare tongångar på den lilla. Det vill jag lova!
Efter lunch somnade Estrid i vagnen och jag och David strosade i solen. Vi kikade in i lite affärer och kom hem med lite fint till hemmet. Det var en sån dag man känner hur kroppen verkligen suger åt sig varenda solstråle. Underbart var det! Estrid pratar fortfarande om ankorna så jag kan garantera att det blir en runda snart igen.

Det är väl en trevlig tradition att mata änderna och gässen i parken! Men torrt bröd är nog inte så bra för fågelhalsarna. När jag var barn för hundra år sen fick jag lära mig att slänga brödbitarna i vattnet. Då blir det mjukt och lättare att svälja för fåglarna.
Vi slängde det i vattnet faktiskt. Men sen var det någon som sa att man inte ska möta dem med bröd alls, så nu känner jag mig lite osäker.