Tre månader efter studenten flyttade från Skanör till Malmö. Jag lovade mig dyrt och heligt att aldrig återvända till denna förpestade plats som jag avskydde så. Minnena av mobbing, brist på vänner och en längtan efter storstaden gjorde att jag kände mig fullkomligen berövad på allt i Skanör. Och nu, nu ska jag tillbaka dit. Vilka vägar livet tar en på! Minnena från Skanör som idag är tydligast är långa underbara dagar i trädgården med min familj, utflykter till den närliggande stranden, kvällsseglingar med scouterna, kvällsdopp på jollebryggan med pappa och syrran, kompisar i varje grannträdgård och framförallt en oerhörd trygghet. Allt detta vill jag erbjuda Estrid. Lika bestämt som jag tänkte att jag aldrig skulle återvända till Skanör lika bestämd är jag idag på att jag inte vill att Estrid ska växa upp i Malmö. MEN, självkännedom är A och O och jag erkänner, man ska verkligen aldrig säga aldrig. Man lämnar nog inte en plats för alltid.
Idag är min sista jobb-med-blogg dag i Malmö. Vårt sista fredagsmys i Malmö. Och det känns helt rätt att lämna Malmö. Jag känner mig inte alls ledsen. Jag kommer jobba i Malmö och tillgång till stadens utbud i form av affärer och restauranger. Men det jag längtar efter nu är inte sena kvällar på stan, utan tidiga morgnar i min egna trädgård.
Jag känner mig vemodig för tillfället. Jag minns bra och dåliga minnen från Skanör. Och detsamma från Malmö. Jag blir påmind om hur livets cirklar går runt och runt. Jag bodde en gång i Skanör och gick på gymnasiet i Malmö. Idag bor jag nära denna gymnasieskola men är på väg tillbaka till Skanör. Och jag tänker mycket på hur livet blir för en människa. För jag har inte nämnt detta i bloggen, men den dödade journalisten Kim Wall, gick i min klass på gymnasiet. Vi hade ingen kontakt efter gymnasiet men likväl känner jag givetvis en stor sorg för hennes familj och vänner. Jag känner stor ledsenhet för de gamla klasskompisar som jag vet fortfarande var nära med Kim. Och jag tänker att herrens vägar äro verkligen outgrundliga. Det finns ingen rättvisa i att ett liv tar slut och att ett annat får fortsätta.
Det är vemod jag känner.
Kim lämnade jordelivet och jag lämnar Malmö, och en gång fanns vi båda i Malmö. Mitt liv får fortsätta och blomstra och hennes berövades för tidigt. Den sorg jag känner, känner jag för var kvinna som berövats livet av en ondskefull man. Denna gången är sorgen bara lite vassare för jag minns henne. Och jag minns våra klasskompisar vars sorg jag följer på Facebook.
Vissa saker lämnar man för alltid. Livet.
Vilket berörande inlägg
Orden, jag hittar inte de rätta för att beskriva mina känslor här. Kärlek bara. Till dem som mist en familjemedlem och vän. Till dig. Till alla med olika typer av minnen.
Förlusten för hennes nära och kära är ofattbar. Och för resten av samhället är det en stor och kännbar sådan. Jag kan inte påstå att jag kände henne personligen, men vi sågs ju i skolan (gymnasiet) och hade gemensamma vänner och det är som alla har skrivit och sagt: hon var en otroligt närvarande, klok, engagerad och positiv person och gjorde ett så starkt intryck att jag efter alla dessa år minns henne så tydligt. Det gör ont i själen.
Ja, det är helt och hållet fruktansvärt. Och för henne nära att det dras så i media. Om och om igen. Inte en dag utan rapportering.
Hoppas Skanör blir allt du vill att det ska bli. Det är fint när cirklar går ihop och att saker och ting inte behöver vara som de alltid varit. Malmö är vad det är, jag älskar Malmö trots allt och jag känner ingen större oro för barnens framtid här men kan förstå om man gör det. Det är djupt tragiskt det som har hänt Kim Wall, obegripligt och nästan overkligt.
Så fint skrivet.
Man vet aldrig vart livet leder en.
Nej, det är därför man verkligen ska leva varje dag fullt ut. För man vet aldrig hur morgondagen ser ut.