Min senaste Parisresa, den första dagen

Tjohoo äntligen! Alltså orimligt pepp på att visa er bilderna på min senaste Parisresa. Jag åkte på tjejweekend med min mamma och min syrra. Så många tjejresor mamma gjort med oss! <3 Vi åkte iallafall på torsdagen och landade i ett lagom höstvarmt Paris. En snabb sväng till hotellet och sedan ut på stan.

Vi hade köpt biljetter till den stora Diorutställningen och tur var väl det för kön var enorm. Men den kunde vi lyckligtvis segla förbi med våra biljetter. Detta var den mest magnifika utställning  ever. I princip alla haute couture kläder som gjorts sedan Dior startades av just Christian Dior.

Det var sjukt mycket folk men efter en stund glesade det ut och jag kunde få en riktigt bra överblick på utställningen.

Alltså döööör! Klänningarna är alltså från 50-talet till nutid och man kunde verkligen se hur senare designers inspirerats av det tidigare arvet från 50- och 60-talet. Handsydda plagg, med varje pärla och broderi ditplitad för hand, i de vackraste och mest exklusiva tyger. Det är inte kläder. Det är konstverk.

Så otroligt coolt att få Diors nutida fashionhit i form av t-shirten ”we should all be feminists”. Alltså japp, check på den! En stor behållning av utställningen var att den var i en sådan vacker byggnad.

Här satt en av Diors väskmakars som framför publik visade hantverket som ligger bakom en sådan här väska. Jag kan verkligen förstå prislappen på lyxväskor nu. (Då vill jag lite out of the blue påpeka det orimliga i att Louis Vuittons klassiska väskor är SÅ dyra och inte är av läder. Den svider tycker jag).

Här var en hel vägg fylld av haute couture plagg i stadiet efter skissen på pappret. Då draperas och sys klädesplagget upp på ett billigare tyg så att designern får en bra överblick. Jag blev så inspirerad. Jag vill också fylla min garderob av denna konst. För en sekund försvann lagom-svensken i mig och jag ville bara vara som Carrie Bradshaw i Sex in the City. ”I like my money were I can see it, hanging in my closet”. Typ så!

Jag var rätt lagom i min outfit också. Med tanke på att vi gick 4 mil på fyra dagar var gympaskor ett måste. Jag kände mig som en muslort bland smaragder när jag kom in på avdelningen med glittriga röda-mattanklänningar. När jag kom in i denna överdådiga sal, där det glittriga oavbrutet överallt och musiken spelade ut vackra toner fick jag faktiskt tårar i ögonen. För kläder kanske du undrar? Ja och Nej. Det är ju de mest magnifika kläder och en stor del av vår historia.

Den vita klänningen till höger är alltså DEN klänningen som Jennifer Lawrence bar när hon vann sin Oscar. Det är alltså DEN klänningen i vars släp hon trasslade in sig och ramlade i trappan på vägen upp för att ta emot sin statyett. Det är en ikonisk klänning. Jag stod vid klänningar där just den bars av Princess D och just en annan som bars av Elisabeth Taylor. För mig känns det helt sjukt coolt.

Efter en alldeles magnifik utställning började vi traska tillbaka mot området vi bodde i, Marais. vi bor alltid där, ja, till och med på samma hotell, Hotel Turenne le Marais.

Ute skymde det och vi promenerade sakteligen. Om vi såg en butik som såg fin ut smet vi in där.

Det är exakt detta som är så vackert med Paris. Ett tu tre kommer man in i gränd som ser ut som något taget ur en film. Vi hade sådan otrolig tur med vädret under hela resan förutom just här. Det började smådroppa och vi var rätt trötta i fötterna och inte helt middagsredd så vi slog oss ner på en uteservering. OCH Bom, ja jäklar vad det började regna. Det smattrade och porlade.

Vi satt där och tryckte ett litet tag, tills det blev för kallt och vi smet in. Mamma och Paula drack Cava och jag beställde in vad som visade sig vara den vidrigaste drinken i mannaminne. Det var som att dricka tandkräm! Men den lät så smarrig i beskrivningen. När regnet dragit förbi och magarna började kura gick vi vidare.

Den lokala floristen kilade snabbt upp i ett trapphus för leverans av blommor. Och vilka blommor sedan!

Det är liksom alltid svårt att veta om man ska titta upp, rakt fram eller ner när man promenerar runt i Paris. Allt är precis lika fint.

Varenda skylt är som ett konstverk. Vi spatserade runt i jakt på en resturang som kändes mysig och fick en riktig jackpot. Vi åt på en restaurang där vår servitör såg EXAKT ut som Grey i Fifty shades-filmen. Hehe.  Eftersom det var mamma födelsedag bjöd vi henne på middagen och tipsade servitören generöst. Charkbricka till förrätt och sedan vars en huvudrätt. Gott som den Parisiska maten alltid är.

Mina fina kvinnor! Vi promenerade sedan hemåt till hotellet där vi var uppenbart mycket trötta. Jag ringde hem till David som hotade med att lägga på luren om jag inte slutade skrikgarva i telefonen. vi hade sådana sjuka skrattattacker. Stackars våra rumsgrannar som satt upp skylten stör ej på sin dörr. Vi släckte lamporna och försökte sova, men jag kunde hela tiden höra de andra som försökte kväva det bubbliga skrattet och jag gjorde samma sak.

En mycket fin första dag i Paris.