Att göra rätt är ändå alltid att göra rätt

Häromdagen skrev jag om att vi är 4.445 kvinnliga jurister och advokater som gått ut i ett upprop mot könsrelaterad diskriminering och trakasserier, under haschtaggen #medvilkenrätt.

I anledning av detta skickade Advokatsamfundet ut en enkät till kvinnliga biträdande jurister och advokater, om sexuella trakasserier. Oj oj oj vad fel det blev redan från början. Även om initiativet från samfundet säkerligen är gott så blev det bara så himla fel. Om vi på allvar ska göra upp med sexuella såväl som könsrelaterade trakasserier går det inte att enbart vända sig till kvinnorna. Vi måste ha med oss männen på tåget. Männen måste uttala sig om hur de uppfattar sin arbetsplats, och de manliga cheferna måste ställas till svars om de inte har en plan på arbetsplatsen för att kunna hantera trakasserier. Manliga medarbetare måste få chansen att anonymt träda fram till sin kvinnliga kollegas förmån utan rädsla för att ett manligt grupptryck så förringa honom. Det andra, och det stora felet, i enkäten var att den var otroligt snäv. Första frågan löd ”har du blivit utsatt för sexuella trakasserier på din arbetsplats” (reservation för att jag inte minns exakt ordagrann formulering). Svarsalternativen var ja, nej och vill inte svara.

Vad är sexuella trakasserier? Och är det dem man ska fokusera på? Jag menar att sexuella trakasserier enbart möjliggörs genom det djupare problemet som är könsskillnader och ojämställdhet. Sexuella trakasserier är inte ett fristående problem utan är ett symptom på en samhällssjukdom. Det går inte att bli av med symptomet utan att bota sjukdomen. Jag vill på inget sätt förringa de sexuella trakasserier som vissa av mina juridiska medsystrar varit med om. De är förfärliga! MEN, det är bara toppen av isberget. Ett isberg som består av hånfulla kommentarer, ”lilla gumman”-kommentarer, förminskande och förlöjligande, arbetsplatsmobbing, särbehandling vid graviditet och föräldraledighet och härskartekniker. Dessa problem kommer advokatsamfundet omöjligen komma till rätta med i sin enkät.

Så jag levde rövare. Skrev mail till samfundet samt till samfundets chefsjurist. Drog igång debatten i de forum vi kvinliga jurister befinner oss i och tänkte att jag kommer då icke finna mig i denna enkät. Sakteligen smög sig ångesten på. Vad har jag gjort? Äventyrar jag nu min framtid? Dessa maktfulla personer, vad ska de nu tänka om mig? Och jag började ångra mig. Varför är det alltid jag som tar striden, gapar och hörs mest. Varför kan jag inte bara låta någon annan ta striden ibland?

Parallellt som mina tankar far åt alla möjliga håll får jag ett mail från en kvinna. Hon säger att vi gjorde advokatkursens första del tillsammans. Hon berättar att en man blev för full och var på henne. Hon kände stort obehag men sa inte ifrån för hon ville inte vara obekväm. Hon berättar i mailet att jag sa ifrån åt henne. Att jag bad mannen sluta trakassera henne. I mailet ville hon tacka mig för att jag gjorde så för henne och att hon efter den händelsen aldrig mer är rädd för att vara obekväm och säga ifrån.

Vilket mail! Wow! Jag berättar inte detta för att visa att jag skulle vara Moder Theresa 2.0. Det jag vill få fram är istället följande. Att göra rätt är ändå alltid att göra rätt. Även om man är obekväm, får någon ovän, ses som bångstyrig och bråkig så är det alltid det rätta att göra just rätt. Och för att citera en gammal intervju med advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg ”feghet är det värsta jag vet. Man måste kunna se sig själv i spegeln”

Och idag står jag starkt framför min spegel.