The feeling of going

I onsdags var jag och David på Malmö opera för att se Skånes dansteaters hyllade uppsättning ”the feeling of going”. David fick biljetterna i morgongåva av mig och jag hade kirrat barnvakt och allt. Innan vi fick barn gick vi ju massor på teater, men det blir inte lika ofta nu. Och vi båda saknar det väldigt mycket. Därför är tillfällena vi går extra speciella.

Jag bokade biljetterna för flera månader sedan och vi fick fenomenala platser på rad 3. Mina förväntningar var höga. The feeling of going är Skånes dansteaters största succé, musiken är gjord av Jónsi, som spelar i bandet Sigur Ros (vilket är en av Davids favvisar), en av solisterna var fina Oscar, mer känd som Moto Boy och dirigenten var min gamla skådespelarkompis Jonas Nydesjö. Du som läst min blogg ett tag minns ju denna vackra kväll när Moto Boy och Jonas Nydesjö skapade ren och skär magi.

Denna föreställning var om möjligt ännu mer fantastisk. Alltså den var FANTASTISK! Jag grät oavbrutet, höll Davids hand hårt medan jag tryckte den andra mot hjärtat. Flera gånger under kvällen tittade vi på varandra och viskade wow. Det är en drömsk dansföreställning som är lika delar dröm som mardröm. Detta var en av de föreställningar där dans, sång, musik, ljus och scenografi var perfekt avvägt och varje del lyfte nästa del uppåt och framåt.

På mig hade jag min hett efterlängtade sjal från Soldiser. Jag valde den grön/rosa ur serien Gefjun & Gylfi. Gudinnan på min sjal hette Gefjun och är gudinnan för framsynthet och välstånd. Gefjuns historia är en påminnelse om att alltid själv vara drivkraften bakom sitt eget öde. Och det är förvånande vad sidens lätthet kan samtidigt innebära en tyngd på kroppen. En positiv tyngd. För exakt så kände jag mig när jag satt på teatern. Jag har kämpat på så hårt, inte bara med arbete, utan för att ha en bra relation, vara en fungerande mamma, en god medmänniska och nu känns det som jag fått min belöning. Mitt liv är verkligen trivsamt nu. Vissa dagar är man inte på topp, men jag har landat, hittat hem och skapat mitt eget öde.

Och för att stilla er nyfikenhet måste jag självklart visa vad jag fick i morgongåva från David. Nämligen dessa örhängen från Lara Bohinc, som jag önskat mig i åratal! Ända sedan första gången jag såg dem för en hiskelig massa år sedan har de alltid varit de vackraste jag vet.

Jag bar örhängena på banketten på Liberalernas landsmöte. Jag bar ett matchande set med byxor och topp från Carin Rodebjer i en dov skoggrön, håret i en svinrygg, röda läppar och så dessa örhängen som statement. Om jag får säga det själv så var jag väldigt elegant. Och faktum är att varje smycke som David köpt till mig har alltid blivit ett favoritsmycke. Han har helt enkelt himla bra smak när det kommer till smycken!

Själv sitter jag nu här framför datorn och dricker kaffe, lyssnar på Melodikrysset och är något i chock. Paula har nämligen varit och hämtat Estrid för att hon kände för en tjejdag med henne. De har åkt iväg till Vellingeblommans julutställning och vi sitter här i chock över tystnaden och egentiden. Vad ska vi göra??? Möjligheterna är oändliga! Som typiska föräldrar börjar vi direkt städa, men nu sätter jag ner foten. Jag vill läsa. Ostört och länge. Så de ska jag göra nu. Ha en riktigt fin dag min vän!