Under jullovet var vi på leos lekland. Det var min första gång där och vilket fantastiskt ställe! Jag tycker det är toppen att det finns sådana här ställen där alla möjliga barn kan mötas och leka med varandra.
Såhär glad var jag innan vi gick in, sen blev det traumatiskt. Ni som följer mig på insta har sett klippet där jag skjuts ut ur en rutschkana som om jag vore en nyförlöst säl. Vad gör man inte för sina barn liksom? Jag fick med mig två tankar från Leos som jag vill skriva av mig. Den ena är att jag tyckte det var fysiskt jobbigt att klättra upp för rutschkanor, bära Estrid, hjälpa henne upp på saker osv. Och det är mitt bevis på att mitt nyårsmål är helt rätt för mig. Det ska inte vara jobbigt att leka, det ska vara skönt för kroppen. Jag har undvikit Leos lekland för att jag inte tycker om att göra fysiska grejor. No more. En aktiv livsstil är precis vad jag vill ha och då är just Leos toppen för att det är familjetid och aktivt samtidigt. 
Det andra jag vill prata om är något som gjorde mig så förbannad och det är att vissa pojkar, redan i supertidig ålder, tar sådan fruktansvärd plats. Estrid tycker mycket om att cykla på de cyklarna som finns på Leos. Hon trampar på i sakta mak och är lite försiktig av sig. Oavbrutet kom det pojkar som körde snabbt, väldigt nära, skrämde henne och ibland körde på henne. Jag iakttog dessa pojkar och undrade varför de var så. Är de födda så? Finns det något i deras genbank som gör dem störigare än flickor? Svaret är nej. För vad just dessa pojkar hade gemensamt var inte generna utan något helt annat. De pojkar och flickor som betedde sig respektfullt hade föräldrar som övervakade leken. Föräldrar som uppmuntrade och förmanade, påminde om respekt och tystade skrikiga barn. De störiga pojkarnas föräldrar var någon helt annan stans. En pojke, som var den värsta, hade sin pappa i närheten. Pappan filmade sin son och uppmanade honom att cykla snabbare. När hans son var vild och slirade mellan de andra mindre barnen skrattade pappan visade tydligt med sitt kroppsspråk att han uppskattade sin ”vilda och tokiga” son.
Frånvarande föräldrar ger med andra ord stökiga pojkar. Och föräldrar som är måna om att göra sin son till en karlakarl ger stökiga pojkar. Föräldrar som är närvarande och bejakar sitt barn såväl som andras barn, som uppmuntrar sina söner att använda ord istället för händer, som lägger energi på att ge sin son ett rikt känsloliv, de får bra söner. De skapar bra människor.
Det är helt sjukt att Estrid, inte ens tre år fyllda, påtalade att det var kul att cykla men att hon drog sig för att fortsätta för att pojkarna körde så snabbt. Hon är redan medveten om pojkars dominans. Så får det inte vara. Därför var jag den mamman som stegade runt på cykelbanan och sa åt pojkarna. Jag ville aktivt visa Estrid att det är oacceptabelt att någon mobbar sin väg fram och därmed inskränker hennes rörelsesfär. Nu kör du inte på någon en enda gång till, har du förstått fick jag säga. Ta det försiktigt, här finns barn mindre än du. Och det kokade i mig. Inte en enda pojke eller man ska få domdera med Estrids liv. Ingen frånvarande förälders misstag med att uppfostra respektfulla barn ska drabba henne rörelsefrihet. Tiden när störiga pojkar sög åt sig varenda uns av plats är förbi. Det lovar och försäkrar jag.
Älskar att du sa ifrån! Uppfostrar själv en snart nioårig son som lärt sig visa hänsyn mot yngre, vara en juste kompis och som också ibland skräms av för burdusa grabbar som bara kör över allt och alla. hatar sånt!
Man måste säga ifrån. Vuxna som låter orättvisor passera är det värsta som finns. Tycker din son verkar väldigt fin och bra! <3
Bra gjort! Kan bara hoppas att föräldrarna till de barnen hörde och skämdes för att de själva inte tog tag i pojkarnas framfart.
De var ju inte ens där så det kunde inte se det….tyvärr…
Tänker på sånt här dagligen när jag har 3 söner. Hur känslor känns, varför man blir både arg och ledsen samtidigt ibland, hur man uppfattas, hur man vill att andra ska känna av det man gör, hur andra får en att känna. Det är coolt att vara snäll, att bry sig om andra, ta hand om varandra och att man ansvarar för hur man är. Det är svårt. Speciellt när många andra barn uppfostras mer burdust och argt. Då är det viktigt att man vågar ta sin plats och sin rätt även som en icke-burdus pojke. Jag försöker också alltid lyfta fram starka flickor, kvinnor, mammor, seriefigurer etc, för att balansera ut samhällets normer. Och hitta bra manliga förebilder. Allt handlar om en balans, att inga känslor är ”flickiga” eller ”pojkiga”
Detta är varför du är en av mina bästa vänner! <3
Får mig att minnas tillbaka till när min nu femtonåriga son började f-klass och vi fick höra av fröken att han var ”för väluppfostrad”. Det var inte de andra barnen och det var tydligen jobbigt för dem. Ehh…?
Jag har likartad upplevelse från Leos lekland då jag också sa ifrån. Jag fick kaxiga blickar tillbaka och frågan ”vem är du?! Jobbar du här eller?!” av smågrabbar. Vid nåt annat tillfälle då jag sagt ifrån har jag fått morriga kommentarer från busgrabbarnas föräldrarna!
Ibland häpnar man… (och känner sig som en gnällig tant. Men jag bejakar min inre tant! Och vägrar acceptera sånt beteende).
Det var det sjukaste jag hört! Du är grym och har gjort ett så bra jobb med din son!
Jag har vuxna barn och lekland fanns inte när de var i Estrids ålder. Men då fanns fenomenet som beskrivs nämligen oengagerade föräldrar och de galet pådrivande. Hejja dig som gjorde slag i saken och sa ifrån 👏👏👏👏👏
jag får för mig att dessa föräldrar blivit vanligare, men det kanske alltid varit så?
Det här ser jag på jobbet också eftersom att jag jobbar på skolor. Det är även flickor som beter sig så. Sedan tror jag att det har en del att göra med personlighet också. Vissa barn är mer känsliga och försiktiga medan andra är mer utagerande och extroverta. Men jo, rent generellt så är det tyvärr mest pojkar som stör och bråkar mest. Överlag så tar lärare och fritidspersonal ett väldigt stort lass i uppfostran, just på grund av frånvarande föräldrar. Jag försöker ofta prata med barnen om respekt, mobbning, att det är okej att vara känslig som pojke och att de måste visa hänsyn. Ibland går det in genom ena örat och ut genom det andra, men det är en underbar känsla när jag märker att de tar till sig det jag säger.
Bra du sa ifrån! Det känns som att just det där är vad 50% av min arbetsdag går ut på, haha! Önskar att fler föräldrar vågade göra som du, och faktiskt var lite lyhörda till vad deras ungar gör.
Nu saknar jag jobbet! Älskar utmaningen med att göra barnen i samhället till bra människor 🙂
och tack gud för alla bra och engagerade förskolelärare. Snacka om att de skapar vår framtida generation.
Ursäkta men vad jobbar du som inom skolan? Är själv elevasstistebt/fritidsledare och ser faktiskt lika många flickor som pojkar som ”stökar”. Så att andelen pojkar skulle vara större känns väldigt fel
Detta var ju så bra skrivet och agerat!! Har läst inlägget högt för Per här ikväll!!!
Tack och god natt!
Men åh tack Josefine! Gud vad glad jag blir! <3 Hoppas allt är bra med er. Det var så länge sedan. Kram!
Jättebra att du faktiskt vågade och roddade detta så bra 💜 jag är också väldigt aktiv och andras barn hänger gärna med i vår lek på lekland och på kryssningar. Jag ryter inte o skäller inte. Dels för att det inte är jag o sen har vi barn med diagnoser som gör det ännu viktigare att man lågaffektivar. Det funkar på de flesta barn.
Det behövs ett helt samhälle för att uppfostra våra barn, absolut! Men många föräldrar behöver gå utbildning i föräldraskap helt klart. Jag är absolut ingen bästaförälder men grundläggande uppfostran och en sund människosyn vill jag lära mina barn. Många är tyvärr rädda för att ta konflikter med sina barn och ungdomar o då har man stora problem sen.
Trygga och närvarande föräldrar bygger trygga och fina barn 💜
Tack för en fin och eftertänksam kommentar, jag uppskattar det verkligen. Jag tycker mycket om hur du resonerar. Jag har en tendens att inte vara lågaffektiv, så jag ska verkligen jobba mer på det. Kram!
En sak till…. Vi är ute mycket och tycker inte att det är generellt pojkar som tar plats o låter. Det har ingenting med pojkattityden att göra snarare hur barnet är och vem som är förälder. 💜
Och där håller jag inte med. =) Jag upplever att vi tyvärr fortfarande lever i ett samhälle där pojkarna får ta störst plats.
Hej!! Så intressant och så bra att du så ifrån!! Jag har själv en flicka som tar mycket plats ,det är en del av hennes personlighet,..men jag försöker vägleda henne så att hon blir respektfull brukar fungera men ibland är det starka känslor. I min vänskapskrets är många pojkar försiktiga.Jag upplever att det inte alltid är pojkar som tar plats. Mycket personlighet.Har tre barn och ser en stor skillnad i deras personligheter..
självklart tar vissa flickor också plats MEN jag menar att vi fortfarande lever i en värld där män sitter på makten och tar störst plats.
Jag är som du, säger också åt om det är några barn som är lite vilda att de kan skada något annan barn. Det jag upplever är att det oftast är barn som har utländska föräldrar som är busiga. Lika livliga är både pojkar och flickor. Jag själv är barn till invandrare. Har två flickor och ibland kan de verkligen gå in i lekens värld, vilket är bra iofs, att de inte tänker sig för. När jag försöker vägleda mina barn så blir jag alltid nertystad av både farmor och barnens pappa. ” låt de vara, låt de göra vad de vill” När jag och barnen är själva så är de världens finaste tjejer. Så jag håller nog med om att barn formas utefter närvarande föräldrar vs oengagerade/ icke närvarande föräldrar. Som om de tänker att ” åh va bra, vi ska till Leos lekland då får vi lite lugn och ro och kan sitta medans barnen är och leker” Så länge barnen är vakna så måste du mer el mindre vara närvarande. Vila kan vi göra när de sover.
Jag tror som du att vissa föräldrar tänker att leos lekland ska ge dem en paus. =) Crazy, men så är det nog. Angående det där med utländska föräldrar håller jag delvis med. Jag ser många svenska pojkar som också är störiga, men det är klart att vissa av dem som kommer hit är födda och uppvuxna i ett mindre jämställt samhälle än Sverige. Många länder har en mycket mer patriarkal kultur än vi har i Sverige, och har inte kommit lika långt i jämställdhetsarbetet, och det tror jag medför att vissa utländska familjer har en annan bild av hur pojkar och flickor ska vara. De ser en skillnad medan den svenska kulturen jobbar med raka motsatsen.
Som mamma till en pojke som har fått slag, blivit puttad, knuffad, fått håret dragit och grejer kastad på sig av alla flickor så kan jag säga att flickor är minst lika störiga.
Givetvis finns det störiga flickor också. Men jag anser att pojkar fortfarande är de dominerande och att könsnormer fortfarande påverkar samhället.
Hej min pojke är 8 år och väldigt lugn, försiktig och blyg. Jag har oxå fått hoppa in många gånger och säga ifrån för hans skull men jag ska säga att ofta är det flickor som ska gå före, puttas, störa, hålla handen och klänga på min pojke. Ja flickor kan vara precis likadana som pojkar. Inte med det sagt att vi inte stött på pojkar som varit så men jag väljer att se den som individer och barn inte efter genus.
Jag tänker att man ska ha två tankar i huvudet samtidigt. Dels se varje barn som en individ, men även våga se strukturer och normer i samhället. Då kan vi jobba brett såväl som på individnivå för att ge bästa möjliga förutsättningar till varje människa.
Visst är det så att alla föräldrar inte är lika engagerade i sina barn alltid. Men barn är olika och det går inte att förklara med frånvarande föräldrar. Många barn är impulsiva, det innebär att även om dom vet vad som är rätt så hinner dom inte tänka innan dom handlar. Givetvis har föräldrar ett ansvar att finnas nära sina barn och bryta in om det behövs.
Jag hoppas att alla som säger ifrån till andras barn har hela bilden klar för sig. Just det barnen kanske använder all sin energi för att klara att leka i grupp och behöver stöttning och inte tillsägelser för att utvecklas.
jag förstår vad du menar, men det är inte poängen med min text. Poängen är att pojkar fortfarande har större makt och utrymme än flickor och att det är för jäkligt att föräldrar åker till en lekplats med sina barn och sedan sätter sig någon annanstans och surfar på telefonen.
Åh vilket bra och viktigt inlägg. Så tragiskt bara att det ät så här. Har själv sett detta vid just Leos att föräldrar befinner sig nån helt annan stans eller tycker det deras barn gör är så imponerande tyvärr.
tack för en fin kommentar! vi tycker nog lika i detta.
Hej Frida
Jag har en son på snart 2,5 år som redan som bebis var väldigt aktiv, kontaktsökande och ”busig”. Ser redan nu skillnad mot lillebror på snart 11 månader som är mycket ”lugnare” och mer stillsam.
Jag håller till viss del med om vad du skriver men blir samtidigt lite ledsen då jag gör allt i min makt för att min son ska vara ”lugnare” och inte lika framåt och ”Wild and crazy”. Vi är ständigt närvarande och säger åt honom och förklarar att man måste visa hänsyn, vara lugnare osv men det hjälper inte i alla lägen. Dessutom känner jag som har en pojke med otroligt mkt spring i benen att ett ställe som Leos Lekland faktiskt är ett ställe där han FÅR vara just lite sprallig och busig. Sedan måste han såklart visa hänsyn till de andra barnen och vara försiktig kring dem, men att han ska inte få busa och leka på ”sitt sätt” känns inte heller helt ok.
Det jag försöker säga är nog att vi som har de här barnen (även tjejer) gör kanske visst så gott vi kan, och är närvarande och påpekande men ibland kanske det inte riktigt räcker. Min son har nog fötts såhär och jag kan inte ta på mig hans busigare till 100 % .
Dock vill jag påpeka att jag inte har något emot att någon annan säger åt honom, precis som du gjorde. Det tror jag tvärtom basa är nyttigt och bra 👍🏻
Hoppas du får en trevligare upplevelse nästa gång 😃
/ Johanna
Hej Johanna och tack för en fin kommentar. För mig handlar det inte om aktiva versus lugna barn. Det handlar om respektlösa barn. Som bara går på. Men det är inte barnen i sig som stör mig, det är föräldrarna. För vår dotter kan också vara vild och högljudd. Då är jag alltid där och manar, talar till rätta, påminner om att inte skrika osv. Så länge föräldrarna gör så, så är de engagerade och barnen får utrymme att vara sig själv och samtidigt lära sig om respekt för andra.
Innan jag ger mig in i diskussionen vill jag poängtera att jag är civilingenjör, chef i en mansdominerad värld och delar samtliga hushållssysslor med min man. Jag inte bara tror på ett jämlikt samhälle, jag utgår från det och har dessutom alltid hävdat samhällets påverkan på könsroller. Jag är också, och främst, mamma till 2 pojkar som är 3 och 4,5 år gamla och anser mig vara en av de föräldrar som övervakar och förmanar min barn. Jag tror fortfarande att samhället påverkar oss och våra barn men jag tror nu också att det finns fler parametrar som påverkar. Jag och min man har alltid köpt både dockor, hushållsredskap, lego, bilar etc och låtit barnen välja vad de vill leka med men från dag 1 är det främst lego och bilar som gäller. Vi har uppfostrat båda sönerna på samma sätt men fått olika resultat. Jag tror därför att både samhälle, arv, miljö, uppfostran och personlighet är faktorer som påverkar helheten. Som mamma till två pojkar blir jag upprörd av ditt inlägg och anser att du drar felaktiga och ogrundade slutsatser.
/Ingrid
Jag tycker det verkar som att vi håller helt med varandra. Pojkarna på leos lekland var en produkt av arv, miljö, uppfostran och personlighet. Det i kombination med frånvarande föräldrar skapade i detta fall ett anta pojkar som kunde gå på som ångvältar utan att någon tog ansvar för dem. Att pojkar och flickor är stimmiga eller högljudda är inte det som är frågan, det jag pratar om är föräldrar som uppmuntrar pojkar atta på sig den högljudda manliga könsrollen.
Det är dom överbeskyddande föräldrarna som lär sina barn att inte säga ifrån som är det stora problemet! Barn ( oavsett kön) måste lära sig själva att säga ifrån, annars får dom problem senare i livet!
Jag håller inte med. Det är inte rimligt att små barn, under 3 år, ska kunna göra det själv. Barn i alla åldrar behöver lika delar uppmuntran att klara något själv men samtidigt känna ett starkt stöd i ryggen från föräldrarna.
Hej! Har nog mindre ned könet att som med hur föräldrar uppfostrat sina barn! Säger ofta åt barn både killar och tjejer, men det är inte roligt att bli kallad allt möjligt när man säger till. Ibland till och med när föräldrarna sitter bredvid! 🙁 Skäms åt föräldrar som inte ser till sina barn!
Exakt, det har inte med kön att göra, utan med föräldrarna! Bra att du har civilkurage!