Jag har precis läst ut ”Den jag aldrig var” av Majgull Axelsson och hon är officiellt nu min favoritförfattare. Jag älskar sättet hon skriver på. Enda sedan jag läste Jag heter inte Miriam har jag köpt allt av Majgull som jag kommit över.
Den jag aldrig var handlar om Mary och Marie. Eller de är egentligen samma person. De är MaryMarie. Den ena är minister i regeringen, gift med en sexköpare som av en prostituerad kastas ut genom fönstret och blir paralyserad från nacken och ner. Hon stannar hos sin notoriskt otrogne man. Parallellt löper historien om Mary som istället har ihjäl denna otrogna man och hamnar i fängelset.
Under hela boken blir det aldrig klargjort vilken kvinna som är riktig och vilken som är i hennes eget huvud. Och denna otydlighet, givetvis ett medvetet drag från författaren, frustrerar mig. Jag gillar inte böcker som slutar med lösa trådar och i osäkerhet. Jag vill att säcken knyts ihop där på slutet. Kanske det är därför jag gillar Majgull så för att hennes böcker utmanar mig. Hennes böcker slutar inte för mig när jag läst sista sidan. Istället googlar jag runt på recensioner och ser om någon fattat något som jag inte fattat.
Majgulls språk är underbart. Det är rikt och levande och man känner så otroligt mycket när man läser denna bok. Frustration för att Marie inte lämnar sin vidriga man, hur rullstolsburen han än blivit. Jag känner samtidigt ett visst själväckel för att jag njuter av att Mary dödade sin man, väl medveten om att inga mord är acceptabla. Men revanschen är så ljuv på något sätt.
Dessa två parallella historier hade kunnat bli otroligt röriga, men det blir inte det. För Majgull är ett geni med penna. Den här boken hittade jag på loppis, men jag såg häromdagen i bokhandeln att den kommit ut i nyutgåva. Så det finns ingen anledning för dig att inte unna dig den här magiska boken till din sommarläsning.
